Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biens fiender - Biens sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under för ohyran. Innan dess avtaga hennes
krafter, äggläggningen försämras och samhället
går tillbaka. Ett av bilöss angripet samhälle
behandlas sålunda: Om möjligt fångas
drottningen, som intages i en trådgallerbur.
Tobaksrök blåses på henne i korta perioder,
tills bilössen avdomnat och falla ner. Kupan
lyftes från sin botten, ställes över en karm
med botten av trådgaller, och tobaksrök
inblåses underifrån rätt rikligt. Bilössen falla
nu ned genom trådgallret, såvida ej detta är
klibbigt av honung. En del ungbin falla även
avdomnade ner, men när de fått luft och sol,
kvickna de snart till och få gå in i kupan, sedan
denna ställts på en ren botten. Behandlingen
får upprepas några gånger. Är samhället i
ramkupa, inlägges antingen ett papper på
bottnen före rökningen och uttages genast efter
densamma, eller också flyttas samhället över
till en låda med lös botten.
Råttor och möss åstadkomma ofta
stor skada genom att krypa in genom flyghålet
eller gnaga hål på kuporna och reda sitt bo
därinne. Därigenom störes biens vinterro, och
samhället kan omkomma genom utsot.
Råttor utestängas från kuporna genom att
flyghålet endast göres 10 mm. högt och att å
halmkupor över detsamma anbringas ett
järnband eller en järnsprint, så att de ej kunna
gnaga sig in genom flyghålet. Är flyghålet
anbringat högre upp, beklädes det med trä
eller lämpliga bleckskoningar. Runt om kupan
nedtill viras järntrådsnät, så att råttorna ej
kunna gnaga hål på densamma. Att gipsa
kupan utvändigt nedtill omkring 6 tum högt
har med framgång försökts. En råttfälla bör
ej saknas i någon bigård. En lämplig sådan är
Primusfällan.
Talgoxen och hackspetten sätta
sig vintertiden och knacka på flustret, tills
bina komma ut, då de gripa dem. Skyddas
flustret med galler, gå bina in, när de känna
den kalla luften, utan att bli fångade. Ger man
talgoxarna talg eller fett under vintern, besvära
de aldrig bikuporna.
Hussvalan fångar massor av bin.
Getingar. Bålgetingen och bivargen
(en vespart) fånga bina, bita av bakkroppen,
som innehåller honung, och medföra den till
sitt bo. De mindre getingarterna förmå ej
döda bina, men söka tränga in i kuporna för
att stjäla honung. Getingarna fångar man lätt
genom att till hälften fylla buteljer med sur
saft, uppblandad med vatten, och ställa dem
på olika platser i bigården. Bina försmå,
även under dåligt drag, det saftluktande
vattnet. Alla getingbon, man finner, förstöras,
helst på kvällen, när alla getingarna äro inne.
Den dräktiga honan övervintrar och ger
upphov till många getingsamhällen nästa vår,
vadan man med var och en av de första
getingarna på våren, som dödas, tillintetgör
minst ett hundratal.
Spindlar bygga gärna sina nät på och
inuti kuporna för att däri fånga insekter.
Myror kunna stjäla ansenliga mängder
honung och oroa dessutom bina. Stora
stackmyran angriper dem t. o. m. både ute och inne.
För att hålla myrorna ifrån kuporna har man
rekommenderat att inlägga kamfer och
naftalin, men erfarenheten har visat, att detta
hjälper föga. Fotogen är däremot synnerligen
verksam, och bien tyckas ej vara besvärade
av lukten, såvida vätskan ej intränger i kupan.
Att ställa bibänkens fötter i vattenhoar med
ett skyddsnät några tum däröver för att
förhindra binas drunkning är ett mycket
beprövat och säkert medel. Marken bör vara fri
från långt gräs och helst grusbelagd, så att icke
myrorna kunna »äntra» kuporna, trots
vattenhoarna.
Tvestjärten uppsöker visserligen
bikuporna, men det tyckes mera vara värmen än
honungen, som drager honom dit. Genom att
ofta vädra eller skaka packningarna hålles han
från kuporna. En del biskötare påstå sig hava
bevis för att tvestjärten jagar vaxmal och
således förtjänar att skyddas.
Ett kraftigt medel att hålla biens fiender i
schack är och förblir starka samhällen.
Bina äro i sådana mäktiga att själva
framgångsrikt försvara sig. A—r L—n.
Biens sjukdomar. Utsot, diarré, kan
uppkomma därigenom, att bien förtära för
stora mängder av foder och olämpligt sådant
under vintervilan och av ogynnsamt väder
hindras att utflyga och avlämna sina
uttömningar, då dessa upplagras i biens tjocktarm
och råka i jäsning, varav bien bliva sjuka och
måste avlämna dem inom kupan. Lukten av
exkrementen ökar oron, upphetsningen stiger
och bina äta ännu mera, med påföljd att hela
samhället blir utsotssjukt och, om ingen flygdag
inträffar, kan det dö därav. Både kakbygge
och kupa kunna genom utsoten förorenas, så
att de ej vidare kunna användas. Orsaken till
sjukdomen kan vara bladlushonung som
vinterfoder eller olämpliga sockerarter; att fodret
givits för sent på hösten; att bina oroas genom
att kuporna vagga för vinden eller grenar av
vinden skrapa mot kuporna, råttor eller möss
inkommit i eller bo uppå kupan, och störa bien;
att fåglar hacka på kupa och fluster; att bien
blivit innestängda; vidare till följd av blida
vintrar utan flygdagar; att den skämda luften
ej har tillräckligt avlopp; att bien störas av
ägaren vid fodringen eller vid onödig och
bullersam undersökning samt sist och icke minst
— därigenom att de under vintern fått sitta
för ljust.
Dessa orsaker böra förebyggas. Att bota
sjukdomen är svårare. Så snart utsotsfläckar
synas i flyghålet, bör kupan behandlas. Brusar
kupan starkt, urtages proppen och en
dubbelviken säck lägges över eller ock kilas kupan
upp från botten. Om detta ej hjälper, giver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
