Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bisting - Bistock - Bittermedel - Bittersöta - Biuret - Bjugg - Bjälke - Bjälklag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna står i förbindelse med giftblåsa och
giftkörtlar. När biet sticker, utpressar det
genast gift i såret, som åstadkommer sveda
och svullnad. Hos hjärtsjuka och för bigiftet
mottagliga personer kunna dessutom mer eller
mindre svåra komplikationer tillstöta. Bigiftet
innehåller samma beståndsdelar som ormgiftet.
Såsom medel mot bisting användes utspädd
ammoniak, salubrin eller lazarol. A—r L—n.
Bistock. Se Bikupa.
Bittermedel betecknar en grupp av
läkemedel, vilkas verksamma beståndsdelar helt
eller till övervägande del utgöras av s. k.
bitterämnen. Dessa hava en starkt
bitter smak och, till skillnad från eteriska
oljor m. fl. ämnen, som ingå i de »aromatiska
medlen» (se d. o.), verka de ej i egentlig mening
retande (till ökad blodtillströmning) på
slemhinnor. Upptagna i måttliga mängder ha de
ej heller några allmänna giftverkningar på
djurkroppen. I kemiskt hänseende äro
bitterämnena varandra mycket olikartade och till
större delen ej närmare kända. De äro
kvävefria och vanligen kristalliserande kroppar; en
del äro glykosider (se d. o.). I medicinen
ha b. sedan gamla tider haft stor användning
som aptitretande och digestionsförbättrande
medel (jfr Magstärkande medel). Man känner
dock ganska litet om deras verkningssätt.
Deras omedelbara verkan på magsäcken är
ej som de aromatiska medlens en ökning av
magsaftavsöndringen, utan en minskning med
åtföljande förlångsammande av
matsmältningen. Efter någon stund följer emellertid
en rätt kraftig och länge ihållande förökning
av magsaftavsöndringen med förbättrad
digestion som resultat. Även avsöndringen av
tarmsaft skall ökas. — B. ha en mycket stor
användning i djurmedicinen. De bruka
nämligen ingå, ofta tillsammans med aromatiska
medel, och jämte karlsbadersalt (se Avförande
medel) eller andra saltblandningar av likartad
verkan i »aptitpulver» åt husdjuren. De från
veterinär synpunkt viktigaste bittermedlen
äro gentianarot (rotstocken och dess
grövre birötter av flera i mellersta Europa
växande Gentianaarter) samt malört
(bladen och de blombärande grenarna av
Artemisia Absinthium). Den senare innehåller
utom bitterämne även flyktig olja och verkar
därför samtidigt som aromatiskt och
bittermedel. Ofta gives aloe (se Avförande
medel) i små doser som b. åt de större husdjuren.
Mindre användning i djurmedicinen ha bladen
av vattenklövern (Menyanthes tri†oliata).
Bitterämnen förekomma förövrigt
även i en hel del andra av våra allmänt
förekommande vilda växter, t. ex. maskros och
cikoria samt i islandslav (»islandsmossa» Cetraria
islandica) m. fl. och ingå därför ofta om ock i
helt ringa mängd i fodret eller betet. *
Bittersöta. Se Kväsa.
Biuret. Se Äggviteartade ämnen.
Bjugg. Se Korn.
Bjälke, fyrhugget eller fyrsågat virke av
minst 9 tum i fyrkant, eller om av rektangulär
genomskärning minst 5" + 9". Minsta längd
på exportbjälkar brukar vara 18 eng. fot.
Prima bjälkar skola vara rätvinkliga (engelska
bjälkar dessutom liksidiga), fria från röta och
rotkvistar, blåyta och genomgående
märgsprickor samt skarpkantiga på minst 3/4" av
längden. Vankanter få ej överstiga 3/4" i
toppen på en 9" b. Hos engelska bjälkar få de
bilade ytorna följa stamformen, så att måtten
bli mindre mot toppen, skillnaden mellan
rotända och mitt dock ej gärna över 2" och mellan
mitt och topp 3". G. Lg.
Bjälklag avdelar byggnaden horisontellt,
samtidigt som det sammanhåller byggnaden i
dess helhet. Golvbjälkarna skola alltid hava
rektangulär tvärgenomskärning och inläggas
på högkant. Ju större höjden är i förhållande
till bredden, desto större bärkraft har bjälken
i förhållande till sin volym. Det är därför
fördelaktigt att använda plank till b.
Bjälkarna skola om möjligt inläggas i byggnadens
tvärriktning, och dimensionerna få alltid
bestämmas med avseende på bärvidden. Till
bostadshus användes ofta plank av 3" tjocklek
och från 7" till 10" bredd. Vankanter eller
kvistar få ej förekomma i så stor utsträckning,
att de försvaga bjälken. Avståndet mellan
bjälkarna tages oftast 60 till 90 cm.
Bjälkarnas ändar vila på kringliggande mur el. dyl,
med minst 25 cm. upplag, samt på trävägg å
väggens hela bredd. Då bjälkarna vila på
bärlina eller särskild syll etc, skall upplaget vara
minst bärlinans eller syllens bredd, och skola
de alltid fastgöras vid väggmaterialet, i
träväggar med vinkeljärn och spikning, i
stenmurar med ankar järn. Bjälkändar, som ligga
in i mur, böra för isolering mot fuktighet
bestrykas med asfalttjära eller runt om, men ej
för ändarna, omgivas med asfaltpapp. I
boningshus förses b. med trossbotten för att
bliva mera ljuddämpande och värmeisolerande.
Trossbotten består av en
blindbotten av 3/4" eller 1" tjocka bräder, vilka
inläggas mellan bjälkarna och uppbäras av å
dessas underkant fastspikad läkt. Å denna
botten inlägges vanligen tunn papp eller papper
(gamla tidningar etc.) och härå fyllning av
rent kalkgrus, torvströ, sågspån, blandad med
kalk, koksaska, lera m. m. dyl., och skall
avståndet mellan golvet och trossbotten väl
fyllas. När b. skola göras särskilt ljuddämpande,
bör alltid eldfast fyllnadsämne användas, och
dessutom kan underpanelen spikas på särskilda
klenare bjälkar, som icke stå i någon förbindelse
med dem, som uppbära golvet. Man kan även
mellan bjälkar och golvplank lägga ett cirka
10 mm. tjockt lag av remsor av lumppapp eller
hårfilt. I boningshus och därmed jämförliga
lokaler, stundom även husdjursstallar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
