Lantmannens uppslagsbok / 134 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bjälklag - Björk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underpanelas bjälkarna med ³/₄" eller 1" tjocka
bräder med eller utan puts. Å bjälkarna
utläggas golv (Jfr d. o.).

Eldsäkra b. Härtill räknas valv av
betong och sten, vilka motstå eldens inverkan,
över källarlokaler är det fördelaktigt att utföra
dylika valv, då de icke endast äro eldsäkra utan
även utestänga källarluften från ovanför
liggande boningsrum. Eldsäkra b. utföras
stundom även över husdjursstallar, enär de motstå
fuktens inverkan, men de ställa sig
jämförelsevis dyra. B. av cement och tegel, se Cement.                L. N. Gramén.

Björk, Betula, förekommer över hela landet
och bildar en särskild b.-region mot kalfjällen
ovan barrskogsgränsen samt ingår i de mest
skilda växtsamhällen; b. har också ej några
utpräglade fordringar på jordmån och klimat.
Från skoglig synpunkt skiljas följande arter:

Masur-, l. hängbjörk, B. verrucosa
Ehrh. l. pendula Roth. Skotten äro försedda
med hartsvårtor, som äro mest utbildade på
stubbskott, bladen triangelformiga eller
rombiska, med helbräddad bas men i övrigt skarpt
dubbeltandade kanter, brunaktiga vid
lövsprickningen; äldre träd ha mer eller mindre
hängande grenar; barken är sprickig, särskilt
i södra Sverige utbildar sig en grov sprickbark
på stammens nedre delar; hängefjällen i den
hängande fruktsamlingen ha kort mellanflik
och utstående sidoflikar; frövingarna äro 2—3
ggr bredare än fröet och nå vanligen över de
å fröet kvarsittande stiften.

Masurbjörk.

Glasbjörk.

Glas- l. vitbjörk, B. odorata Bechst.
l. pubescens Ehrh., har i allmänhet håriga l.
glatta årsskott, som sakna hartsvårtor; bladen
äro äggrunda med hjärtformig bas och
enkeltandade, vid lövsprickningen ljusgröna; barken
är glatt och rent vit, endast nedtill ofta mörk;
stammen har ofta något upphöjda åsar;
grenarna äro styva och kronan rundad; lövverket
ser tätare ut än hos föreg.; hängefjällen ha smal
mellanflik och framåtriktade sidoflikar,
frövingarna knappt 2 ggr fröets bredd, och de
kvarsittande stiften nå över frövingarna.

Fjällbjörken, B. odorata Bechst. var.
alpigena l. alpestris Fr., har kortskaftade
glänsande blad, i regel större än glasbjörkens; de
sitta sammanträngda på talrika kortskott;
barken hos unga träd brun, blir hos
medelålders träd vit, är vanligen slät och osprucken;
grenarna äro styva och hängena uppåtriktade;
stammen ofta krokig och böjd; i nedre
b.-regionen träffas dock träd med rak stam och
uppåtsträvande krona, påminnande om vilda
päronträd.

Fjällbjörk.

Dessa 3 arter korsa sig lätt med varandra,
varav uppstått en mångfald former, varav en
del beskrivits som skilda arter, över huvud
taget är masur-b. ett större träd än glas-b.
och har starkare tillväxt. I blandbestånd av de
båda huvudarterna håller sig därför glas-b.
huvudsakligen i de lägre kronskikten (se
Beståndsvård) . I regel växer masur-b. på torrare,
glasb. på fuktigare mark. Å för vinden utsatta
platser bliva kronorna ofta starkt missformade
av blåsten; däremot är b. stormfäst och fälles
endast å särskilt lös jord. Rötterna bilda ett
typiskt hjärtrotsystem med ett flertal starka,
vitt utlöpande sidorötter.

Frö sätter b. redan vid 10—12 års ålder,
i slutna bestånd först 20 år senare. En
medelstor b. kan bilda ända till 30 miljoner frön;
på 1 kg. går 1—1 ¹/₂ miljoner (1,000 frön väga
omkr. 0.6—1 g.). Dessa mogna i september
och spridas då med vinden. För skogsodling
insamlas de, medan hängena ännu hålla
samman; dessa avrepas från träden, samlas i vida
korgar och torkas utbredda i tunt lager, varvid
de ofta omskovlas. Utsått tidigt på hösten
gror fröet redan på 8 dagar, men efter senare
sådd först följande vår. Vid förvaring över
vintern förlorar det vanligen mycket i
grobarhet, även om det omsorgsfullt förvarats i
kallrum, men om det ofta luftas, kan grobarheten
bibehållas rätt väl till våren och ibland ännu
längre.

Förökning. B. sprider sig lätt genom
självsådd, varigenom mindre fördelaktig
b.-blandning ofta uppstår i barrskogarna. På
äldre kalmark och mossar kan det däremot vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>