Lantmannens uppslagsbok / 152 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blånor - Blåsan - Blåsene, blåtåtel - Blåsfotingar - Blåsmask - Blåssvamp - Blåsten, blåvitriol - Blåsur - Blåsutslag på könsdelarna - Blåsyra - Blåsärt - Blåtåtel - Blåved - Blåvitriol - Blåyta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

handduksväv, omslagsväv samt till drivning
av väggar m. m. Jfr Hampa, Lin,
Spånadsväxter.

Blåsan. Se Urinblåsa.

Blåsene, blåtåtel, Molinia cærulea Mönch
ett på fuktig mark, särdeles på torvjord i hela
landet utom fjälltrakterna rätt vanligt gräs
med grova, sega rötter, styvt, upprätt, nästan
bladlöst, intill ½, m. högt strå, få, styva rotblad
och en upprät, blåaktig vippa. Blommar på
högsommaren. Ätes av kreaturen, men är
föga givande och därför av ringa ekonomisk
betydelse.

Blåsfotingar, Physopoda, mycket små,
långsträckta insekter med blåslika fästapparater
i stället för klor på fötterna. Ha 4 mycket
smala, 1 kanten långfransade, vanligen helt
glasklara vingar. De äga fullständig
förvandling. Larverna äro oftast gula eller röda, med
3 par korta ben å framdelen. De fullbildade
äro svarta eller bruna. B. uppträda ofta
massvis på växternas gröna delar och medföra
genom sugning en allmän kraftnedsättning, som
snabbt kommer bladen att gulna och ibland
hindrar fruktsättningen. På sädesslagen och
andra gräs förekomma ofta b. eller som de med
ett äldre latinskt namn kallas, trips, inom
bladslidorna och de unga axen och göra, att
dessa bliva helt eller delvis vitaktiga samt
blomdelarna vissna och fruktbildning uteblir. De
förekomma även ytterst allmänt i skottspetsar,
knoppar och blommor på baljväxter. Så hysa
klöverns blommor ett par arter, som
stundom minska fröskörden. Hos odlade ärter gör
ärttrips, Physopus robusta Uzel., och ett
par andra arter ofta, att skottspetsar
förkrympa, blommor vissna och baljor stanna i växten
samt bliva missformade och brunskorviga.
Vissa arter på ärter torde övervintra som
fullbildade, varför man efter ett angrepp bör noga
uppbränna ärthalm och ärtris. Inomhus skada
tripsar en mängd växter, såsom vin, persikor,
rosor m. fl.

Blåsfoting.

Mot dem brukas besprutning eller tvättning
med kontaktgift. I växthus föredrager man
rökning med nikotinhaltiga ämnen, ss. tobak
aphitoxm, jofurol m. m. eller med cyanväte.
Se Insektdödande medel.                A. T–n

Blåsmask. Se Binnikemask.

Blåssvamp. Se Häxkvast.

Blåsten, blåvitriol. Se Kopparvitriol.

Blåsur. Se Mjölk.

Blåsutslag på könsdelarna förekommer hos
både nötkreatur och hästar. Blåsorna brista
och efterlämna sår. Förloppet är godartat, och
tillfrisknandet sker efter ett par veckor.
Lidandet är smittosamt och överföres vid
parningen. Jfr Beskällaresjuka.                A. B—n.

Blåsyra. Se Insektdödande medel.

Blåsärt, Colutea arborescens L., en hög buske,
tillhörande baljväxternas familj, med
parbladiga blad och gula blommor och uppblåsta
baljor. Ar härdig upp till Mälardalen och odlas
som prydnadsbuske. Kan förökas medelst
frösådd på våren.                G. L—d.

Blåtåtel. Se Blåsene.

Blåved. Se Blåyta.

Blåvitriol. Se Kopparvitriol.

Blåyta, blåved, en vanlig, ofta mycket
forhärjande lagringsskada hos trä, förorsakad
av blåytesvampen, Ceratostoma
piliferum Fr. Svamptrådarna genomtränga
ytveden hos vissa trädslag (stockblånad)
eller växa mera ytligt på sågsortiments plattor
(ytblånad), varigenom veden färgas
blåaktig, men intränga ej i kärnveden. Skadan
inskränker sig i huvudsak till en missfärgning
av veden men nedsätter sågat virkes värde
med gott 1/3 och gör pappersved oanvändbar
till prima massa. För virkets hållfasthet och
bränslevärde anses skadan vara utan betydelse.
Den angriper med förkärlek tall, i mindre grad
gran och lövved, och alls ej ek, vars halt av
garvsyra skyddar mot svampen. Dess egentliga
härjningstid infaller först framåt eller kort
efter midsommar vid fuktig väderlek, är svårast
under rötmånaden men upphör på hösten, när
kyla börjar.

Verksammaste skyddsmedlet är virkets
snabba torkning. Emedan barken hindrar
uttorkningen, bör timmer, som fälles på försommaren
eller från vinteravverkning kvarlämnats i
skogen, omedelbart barkas, för att ytan skall
torka, innan svampen hinner angripa.
Timmer, som fälles på eftersommaren, skyddas
däremot bäst genom att ej barkas, emedan
barken motverkar svampens inträngande, men
barkningen öppnar större angreppsmöjligheter
för svampen särskilt vid fuktigt väder. Vid
sågverken sågar man ej gärna den för b.
ömtåliga tallen under rötmånadstiden utan lagrar
timret i vatten, där det är skyddat för svampen.
Sågat virke skyddas genom luftig stapling.
Ytlig blånad, som ibland i form av
mögelbeläggning uppkommer å sågad vara,
försvinner oftast vid hyvling. Ibland har man även

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>