Lantmannens uppslagsbok / 226 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dragare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oxar, under det att sådana så gott som alls ej
användas som d. i Skåne och Bohuslän samt i
Värmland, Dalarne och Norrland, där det stora
behovet av d. till skogsarbete och vägkörslor
gör oxen olämplig.

Antalet dragare beror i allmänhet av:

a. egendomens storlek, i det att behovet
stiger med avtagande egendomsstorlek;

b. egendomens belägenhet i förhållande till
samfärdselmedlen och inköps- och
försäljningsort samt ägornas fördelning och läge i
förhållande till gården: ju mer avlägset
egendomen ligger från järnväg eller hamn och ju
mer spridda och utsträckta ägorna, dess fler
d. behövas;

c. jordmånens slag: styv jord kräver mer d.
än den lättare;

d. jordbrukets arbetsintensitet och
därigenom den använda växtföljden: ju mer jord
ligger öppen och ju intensivare den brukas,
desto fler dragare;

e. arbetssäsongens längd; ju längre tiden för
nödvändiga arbetens utförande är, desto
mindre kan dragarestyrkan vara;

f. tillgången på arbetsbesparande redskap.

Det ligger stor vikt på att dragarestyrkan är
fullt tillräcklig; eljest medhinnas ej arbetena i
rätt tid, de mänskliga arbetskrafterna
utnyttjas ej så som de kunde, dragarna slitas ut, och
hela hushållningen går vanligen tillbaka.

En d. på 10 hektar åker är i allmänhet
knappt tillräcklig, i par på 20 hektar är mera
normalt.

Beräkning av det behövliga antalet d. bör
i allmänhet grundas på arbetsbehovet vid de
två arbetsdrygaste årstiderna, vår- och
höstbrukets tid, varvid hänsyn måste tagas till
den tidrymd, som på grund av klimatiska
förhållanden står till förfogande för dessa
arbeten. I södra delarna av landet, där tiden för
vårbruk såväl som för rotfruktsskörd och
höstplöjning är längre, kan därför också antalet d.
beräknas lägre än i nordligare trakter vid samma
intensitet i brukningssättet. Emedan dragarna
vid den under dessa mest krävande
arbetsperioder förekommande jordbearbetningen till
stor del kunna ersättas av mekaniska motorer,
kan användningen av sådana avsevärt minska
dragarbehovet. Där åter behovet av d. under
andra årstider är stort för arbeten, som icke
kunna utföras med dylika motorers tillhjälp,
såsom för skogskörslor eller för gödselkörning
till spridda ägor, kan dr agarantalet icke på
detta sätt nedsättas.

Hästar eller oxar? Vid val mellan
olika slag av d. bör avseende främst fästas vid
den arbetsmängd, de kunna lämna på
tidsenheten. Hästens dragkraft är visserligen i
medeltal något mindre än oxens, och han drager
mindre segt och jämnt vid tungt arbete, men
detta mer än uppväges av hans snabbare takt,
varför ock ett oxdagsverke beräknas till blott
³/₄ eller ²/₃ av hästdagsverket (se Arbete).
Då därtill kommer, att oxen behöver längre
vilotid för idisslingens skull samt till följd av
sin olämplighet för vissa arbeten, såsom sådana,
som skola ske i rask täkt (t. ex. harvning, slåtter
och sädesskärning), icke kan lämna så många
dagsverken på året (oxen 200—230 mot 250—
280 av hästen), så blir slutresultatet i
allmänhet, att oxen själv lämnar och medgiver att
av körkarlen uttaga så avsevärt mindre arbete,
att förlusten härigenom överväger hans
billigare anskaffning, seldon och underhåll under
vilotid, mindre ömtålighet och sjukdomsrisk
samt obehövligheten av amortering, enär oxen
efter slutad arbetsperiod oftast kan säljas till
slakt utan förlust. Under nuvarande
förhållanden är därför hästen i allmänhet mer
ekonomisk som d. än oxen, vartill kommer
arbetarnas, särskilt de raskares, motvilja att köra
oxar. Särskilda förhållanden kunna dock tala
för oxars användning, ss. uppfödning av oxar,
vilka som stutar kunna göra nytta som d.,
en för mindre jordbrukare avsevärd fördel,
samt förekomsten av arbeten, som bättre passa
för oxar, såsom sladdning på styv jord,
bearbetning av med jordfasta stenar mycket
besvärad åker, samt körning på lös och blöt
jord, i vilken oxen trampar ner mindre än
hästen.

Dragaretyp.

Tjurar användas som d. huvudsakligen
för att giva dem önskvärd rörelse, t. ex. för
grönfoderkörning eller i en vandring, och det
arbete, de lämna, är vanligen så litet, att det
icke betalar körkarlens lön, utan körningen
motiveras blott som en del av djurets vård.

Kor hava funnit användning som d. vid
jordbruk av så liten omfattning, att de ej förmå
underhålla en häst. Noggranna undersökningar
hava visat, att om arbetet ej är synnerligt
ansträngande och begränsas till ett par
timmar i följd, det ökar foderlusten, befordrar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>