- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
236

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dvärgstrit - Dvärgträd - Dy - Dycker - Dykand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mer eller mindre fläckvis, där då djuren äro
samlade i större mängd. Innan de hunnit
sprida sig över fälten, kan man på sådana
platser lätt bekämpa dem genom besprutning
med t. ex. nikotinhaltiga vätskor.                A. T—n.

Dvärgträd kallas fruktträd förädlade på
svagare grundstammar än de vanliga
vildstammarna eller odlade kärnstammar. D.
brukas företrädesvis av äpple- och päronträd,
mer sällan av körsbärs- och än mindre av
plommonträd, vilka sällan växa så högt, att
anledning till förädling å dvärgstam finnes. Som
underlag för äpple brukas hos oss vanligen
doucin, Malus pumila Mill var præcox Pall.,
i sydligare länder även paradisäpple,
var. paradisiaca, för päron kvitten och
tidigare även hagtorn, men man har numera
frångått den sistnämnda, emedan telningarna
alltför lätt avbrötos vid förädlingsstället
(se Äpple, Päron). D. av körsbär förädlas på
stenweichsel, Prunus Mahaleb, L., av
plommon på myrobalan, P. cerasifera Ehr. var
myrobalana (se Plommon). — D. beskäras
vanligen så, att kronan börjar 40 cm. över marken.

D. började på 1880-talet mycket användas
i vårt land, huvudsakligen för att få tidigare
skörd än stamträd lämna, men även emedan
deras ringa höjd gjorde dem mera lättskötta
och mindre utsatta för åverkan av hårda vindar
och för fruktens nedblåsning. Därjämte anses
de lämna större frukter än stamträd. Det var
vanligt att plantera dem mellan stamträd i
avsikt att sedan gallra bort dem, då dessa
senare utvuxit, så att de krävde större
utrymme. Erfarenheten har emellertid visat, att de
endast under gynnsamma förhållanden trivas
och att de i styv jord äro mycket utsatta för
att blåsa omkull, beroende på deras svaga
rotsystem. Då därtill kommer, att de ej tillåta
jordens bearbetning mellan träden med
dragare, vilket numera de stegrade
arbetskostnaderna gör önskvärt i större trädgårdar,
användas d. mindre och förordas
huvudsakligen för smärre trädgårdar i gynnsammaste
läge, huvudsakligen i södra och sydvästra
fruktodlingszonerna (se Fruktodling).                (G. L—d.) H. J. Dft.

Dy bildas i mer näringsfattiga sjöar med
brunt vatten. Vattnets färg orsakas av lösta
mullämnen, härrörande från omgivande
skogs-och myrmarker. Genom kalk eller järnsalter
utfällas mullämnen och avsättas som
mörkbrunt, såpartat slam, vilket blir m. l. m.
uppblandat med lämningar av vattendjur samt
alger och andra vattenväxter. Likasom
gyttjan tillhör dy mossarnas djupare lager. Den
ingår stundom till avsevärd mängd i materialet
till bränntorv, som därigenom vinner i värde.                H. Hn.

Emedan dyn i regel förekommer täckt av
torv, förekommer den sällan som åkerjord,
men vare sig mer ren eller blandad med torv.
(torvdy) övergår den fort till en mild mylla
och år ett utmärkt förbättringsmedel för all
mullfattig jord. Den användes även med fördel
som inblandning i komposter och i
gödselhögen, där den bidrager till att bibehålla en
jämn, för brinningen lagom fuktighet, och är
ett utmärkt medel att täcka gödselstackar, då
den avstänger den yttre luften samt kvarhåller
all vid brinningen bildad ammoniak. Användas
även i ladugården i urinrännor och som strö
under kreaturen, men har även i fullt lufttorrt
skick jämförelsevis liten uppsugande förmåga.
Se Förmultning, Jord, Mulljord, Kompost,
Strö.                H. J. Dft.

Dycker. Se Spik.

Dykand. Dykänder, en underfamilj,
Fuligulinœ, av andfamiljen, skiljas från de
egentliga änderna (se And) dels på sin bredare och
klumpigare kroppsform, dels därpå att baktån
hos dem är försedd med en bred hudflik. De
äro mycket skickliga dykare och livnära sig
av både djur- och växtämnen, vilka de kunna
upphämta från betydligt djup. Hit räknas
följande inhemska arter:

<bEjdern.<b

Ejdern.



Ejdern (Somateria mollissima L.) är den
största och värdefullaste av dykänderna. Den
fullvuxne hanen, »gudingen», bär en
praktfull vinter- och vårdräkt: huvud, hals och rygg
vita med svartglänsande kalott på hjässan,
ljusgrön nacke och krämfärgad anstrykning
på krävan; undersidan svartbrun. I
sommardräkt är han i det närmaste sotsvart. Honan,
även kallad »åda», är året om spräcklig av
grågult, brunt och svart med ett eller ett par
vita band över vingtäckare och armpennor.
Ejdern träffas över allt utmed våra kuster.
Om vintern draga sig ejdrarna söder ut men
återvända till sina häckplatser i de yttre
skärgårdarna, så snart isen brutit upp. De häcka i
spridda par på holmar och skär, där honan
lägger sina ägg i en konstlös båle, omgiven av
en krans fina, gråbruna dun, som hon plockar
från sitt bröst och som utgöra det berömda
ejderdunet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:25:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lantuppsl/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free