Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dykand - Dymling - Dynamit - Dynamomaskin - Dynga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svärtan (Oidemia fusca L.). Hanen
svart, honan brun med gråaktiga fjäderkanter,
båda med vit vingspegel och en vit fläck bakom
ögat; näbben svart, hos hanen med en stor
gulröd ansvällning vid roten; fötterna rosenröda
med mörk simhud. Häckar såväl utefter hela
östersjökusten som vid fjällsjöar i Lappland
och Jämtland. Vid västkusten visar hon sig
endast vintertiden. Hon häckar senare än de
flesta andra simfåglar, och ungarna kläckas
vanligen icke förrän i slutet av juli eller
början av augusti.
Sjöorren (Oidemia nigra L.), något
mindre än föregående, vilken han liknar till
färgteckning, utom att han saknar de vita
vingspeglarna och har svarta fötter. Häckar
ganska allmänt vid fjällsjöar i Jämtland och
Lappland och visar sig under flyttningarna
såväl vid kusterna som vid sötvatten söder ut
i landet.
Knipan (Clangula clangula L.), är en
skygg och livlig fågel. Hanen ovan svart,
under vit, med grönglänsande huvud och en
rund vit fläck snett bakom ögat; honan ovan
gråaktig med brunt huvud samt vit buksida.
Då hanen flyger, höres ett klart vinande eller
klingande ljud, varav namnet clangula = den
klingande. Knipan tillhör de nordligare
delarna av vårt land och häckar endast
undantagsvis söder om Dalarne och Värmland. Hon
lägger vanligen sina ä.gg i ihåliga träd men
försmår ej heller hålkar, som människorna sätta
upp för att bliva i tillfälle att skatta henne på
ägg.
Alfågeln (Hareida glacialis Lench.)
igenkännes lätt på sin, särskilt hos hanen, brokiga,
av svart, brunt och vitt sammansatta dräkt.
De mellersta stjärtfjädrarna äro hos hanen
ända till 25 cm. långa, spetsiga och svagt
uppåtböjda. Om våren låter hanen höra ett
melodiskt, flertonigt läte, den berömda
alfågelsången, som i bokstavsljud bäst torde
uttryckas sålunda: ã-au-lã, ã-au-lã. En utpräglat
högnordisk fågel, häckar alfågeln hos oss vid
fjällsjöar i Lappland. Under vintern och varen
uppehålla sig alf agiarna ofta i stort antal ute i
havsbandet och de yttre skärgårdarna.
Berganden, även kallad vitbuk
(Nyroca marila L.). Hanen med huvud och
hals glänsande svartgröna och ryggen ljusgrå,
vattrad med fina, svarta våglinjer; honan mera
enfärgat brun med en gulvit fläck vid
näbbroten. Båda könen under vita samt med
vita vingspeglar och ljust blågrå näbb.
Berganden tillhör egentligen våra fjälltrakter men
träffas även häckande här och där vid
ostkusten.
Viggen (Nyroca fuligula L.). Hanen med
huvud och hals svarta med violett
anstrykning samt mörkbrun rygg med ljusare tecken
och vit undersida; honan har brunt huvud,
eljes tämligen lik hanen. Båda könen hava
vita vingspeglar och nackfjädrarna förlängda
till en nedhängande tofs, som emellertid år
bäst utvecklad hos hanen. Viggen, som bl. a.
utmärker sig för sin snabba flykt, häckar såväl
vid östersjökusten som vid en del sjöar inuti
landet.
Brunanden (Nyroca ferina L.). Hanen
i praktdräkt har huvud och hals vackert
brunröda, krävan svart och ryggen tecknad med
tvärgående vita och gråa linjer; buksidan
framtill vit, baktill mörkare. Honans dräkt är
mera helt brun. För en mansålder sedan var
brunanden känd som häckfågel endast från
några få platser på Öland och Gottland samt i
Östergötland. Numera har hon spritt sig till
en hel del insjöar i östra Sverige, norr ut till
Uppland.
Jakt. Enligt 1912 års jaktstadga är jakt
tillåten: å ejder vid västkusten söderut till
Kullen 1/11—15/2, i Öresund från Kullen, vid
Östersjön och Bottniska viken honor och
årsungar 1/9—20/4 och hanen 21/5—20/4; samt i hela
riket å svärta 1/9—20/5; på bergand, knipa,
vigg och sjöorre 1/4—20/4 och 11/8—31/12 och
å alfågel 11/8—20/5. För brunand, som
merendels träffas på samma platser som de
egentliga änderna, samma jakttid som för dessa,
se And.
Ejder, alfågel, svärta och knipa äro särskilt
vid ostkusten under vårsträcket föremål för
ett ivrigt skytte för vättar, d. v. s. uppstoppade
eller i trä utskurna lockfåglar, som utläggas på
vattnet framför en på läsidan av någon holme
uppförd skjutkoja, från vilken jägaren skjuter
på fåglarna, då de, narrade av vättarna, slå
ned på vattnet. Bäst lyckas detta skytte blida
morgnar omkring soluppgången men kan även
bedrivas på e. m., timmarna närmast före
solnedgången. Eljes skjutas dykänder mera
tillfälligtvis under smygjakt eller från båt, i vilket
senare fall man begagnar sig av fåglarnas
oförmåga att lyfta annat än mot vinden för att
seglande komma dem inom håll. Dykänderna
äro hårdskjutna och fordra kraftiga skott, om
de skola stanna på platsen. Lämpligaste
hagelstorleken för dykandjakt torde vara n:r 6—7,
svensk sortering.
Köttet av dykänder är tranigt och anses föga
smakligt, men skärgårdsbefolkningen sätter
värde därpå. Rätt tillagat, förvällt före
stek-ningen, utgör det dock en ganska njutbar
anrättning. Ejderdunsamlandet är i våra
skärgårdar icke på långt när av samma betydelse
som t. ex. vid norska kusten men kan dock
under gynnsamma förhållanden giva en ganska
god biförtjänst åt skärgårdsbefolkningen. T. H—l.
Dymling, tumstjock träplugg, vanligen av
en granstör, som indrives i borrade hål i
stockarna i timmerväggar för att sammanhålla
dessa. Se Hopfogning av virke.
Dynamit. Se Sprängämne.
Dynamomaskin. Se Generator.
Dynga. Se Kreatursgödsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
