Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjällras - Fjällutslag - Fjällskivling - Fjärding - Fjärdingsman - Fjärilar - Fladdermus - Flandrisk häst - Flanker - Flankslag - Flo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mjölkningsförmågan har numera uppdrivits,
så att den i de förnämligare stammarna
uppgår till omkring 3,000 kg., och mjölkens
fetthalt är hög, i medeltal 3.7—3.9 %, så att
rasens bättre representanter i avseende på
förmåga att tillgodogöra fodret ungefär motsvara
mellersta Sveriges boskapsraser. F. är van att
i. övervägande grad leva på hö som vinterfoder
och visar vid starkare kraftfodring ofta
benägenhet att fetma. Väl födda djur lämna högt
slaktutbyte. Rasen stambokföres, jämlikt
bestämmelser i reglementet för
nötboskapspremieringen (se d. o.), i förberedande
stamboksavdelningar för länen samt i en
riksstambok. Om avelscentra se d. o. Litt.: E. O.
Arenander. Fjällrasen, dess avel, utfodring och
vård. 1912.
Fjällutslag. Se Eksem.
Fjällskivling, Lepiota, ett släkte av
skivsvampar, Agaricineæ, med en ovan slutligen
fjällig eller silkesluden hatt på hög fot med
ring och vita skivor med vitt eller gråaktigt
fröstoft. Bland dess arter, som alla äro
välsmakande matsvampar, märkes främst stolt
f., L. procera Scop., med ända till 30 cm. hög
fot och rörlig ring; växer rätt vanligt i
skogsbryn.
Fjärding. Se Mått.
Fjärdingsman, å kommunalstämma för 3
år valt biträde åt kronobetjäningen, lydande
under K. B., kronofogde och länsman. F.
åtnjuter av kommunalstämman bestämt arvode.
I regel väljes en f. för varje socken, men i större
socknar kunna flera anställas, likasom smärre
socknar kunna förena sig om en f. Lag om
fjärdingsmannabestyrets utgörande 29/9 1899
och instruktion av samma år.
Fjärilar, Lepidoptera, äro insekter med
sugande mundelar, avsedda att upptaga ytligt
på växterna framsipprande safter, honung o.
dyl. De hava två par, ofta stora, flygvingar,
vilka i regeln äro helt klädda med stoftfina,
lätt avnötbara fjäll. Fjärilarna fortplanta sig
genom ägg. Merendels ligga äggen flera
tillsammans, ej sällan hopade i kakor eller högar.
Ibland döljer honan äggen genom att täcka
dem med från bakkroppen avskrapade hår.
Den ur äggen kläckta insekten är masklik och
kallas larv. Denna har ett tydligt huvud med
vanligen starka, bitande mundelar. Den
långsträckta kroppens undersida bär framtill 3
par korta, ledade ben och på de bakre
kroppslederna till fortskaffningsredskap danade,
vårtlika fötter, hos flertalet 5 par, hos de s. k.
mätarfjärilarna 2 par, vilka då äro belägna längst
bak. När larven är fullvuxen, förvandlar den
sig till puppa. Dessförinnan förfärdiga
många arter mer eller mindre täta eller solida
kokonger, vävda av ett till trådar utdraget
sekret. Puppan är rörlig endast i bakändan
och saknar hos alla större fjärilar fria lemmar,
som dock ligga väl avtecknade i puppskalets
yta. Ur puppan kommer i sinom tid den
fullbildade fjäriln, som vanligen omedelbart är
fortplantnings duglig.
Många fjärilarter göra som larver stor skada,
enär de då livnära sig av fast föda ur växtriket.
Många uppträda ej sällan i oerhörd mängd på
kulturväxterna, såsom exempelvis frostfjäriln,
rönnbärsmalen, kålfjäriln,
sädesbroddflyet,kornmalen o. s. v. Många av dem hava en rätt kort
verksamhetsperiod, några veckor, men denna,
kan ökas genom att 2—3 generationer utvecklas
under en sommar. Andra behöva som larver
lång utvecklingstid, och exempel på larver
med 2—3-årig tillvaro finnas.
Vårt land har omkring 1,800 olika fjärilarter.
Flertalet är skymnings- och nattdjur eller
också mycket små, varigenom de undgå
uppmärksamheten. De på dagen flygande s. k.
dagfjärilarna äro blott något över ett
100-tal och lätt igenkännliga genom sina granna
färger och i spetsen klubblikt förtjockade
pannspröt (antenner). De s. k. svärmarna äro
ofta mycket stora med kraftigt byggd, bakåt
tillspetsad bakkropp, som ofta är rikt
hårbeklädd. De egentliga nattflyna äro
medelstora arter med oftast mörka, bruna, enfärgade
eller mörkt tecknade framvingar. Mätarna
erinra i kroppsformen om dagfjärilarna, men
äro oftast vida spensligare byggda samt hava
vanligen trådformade, tillspetsade antenner.
Slutligen sammanfattas under namnet
»småfjärilar» flera grupper, vilkas vidd mellan
vingspetsarna blott i ett fåtal fall överstiger 20 mm.
Hit höra vecklare, mott,
fjädermott, spinnmalar och egentliga
malar. Silkesfjäriln är vår enda odlade f.
Se Silkesodling. A. T—n.
Fladdermus. Se Läderlapp.
Flandrisk häst. Se Belgisk häst.
Flanker kallas den del av bukväggen, som
ligger mellan sista revbenet och yttre
höftknölen och låret samt uppåt begränsas av
länden. F. kallas fyllda, då deras yta är plan
eller något konvex, men djupa, tunna eller
ihåliga, då deras övre del bildar en insänkning,
vilken hos nötboskapen plägar betecknas som
hungergropen. Flankslag kallas
flankernas rörelser, då de vid inandningen höja
sig och vid utandningen sänkas. Vid vissa
sjukdomar i andningsorganen med besvärad
andning förekomma »dubbla flankslag»,
i det att sedan f. på vanligt sätt vid utandningen
sänkt sig, nedre delen av bukväggen drager
sig inåt genom bukmusklernas
sammandragning för att sålunda genom bukinälvornas
tryck på mellangärdet bidraga till att pressa
ut luften ur lungorna; då bukmusklerna åter
slappas, sänka sig flankerna på nytt; de dubbla
flankslagen äro karakteristiska för hästar, som
äro »sprängda», d. v. s. lida av kvickdrag eller
lungemfysem. E. N—m.
Flankslag. Se Flanker.
Flo, gång i kreatursstall, bakom spiltor och
bås. Se Ladugård, Stall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
