Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fodring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehåll av näring tillgodogöres mindre väl, djuret
känner sig ej mätt, även om mängden näring
i fodret är tillräcklig, utan är oroligt. I djurets
yttre medför för stor eller för liten fodermassa
utspänd eller uppdragen buk. Häst och svin
kunna till följd av sin matsmältningskanals
ringa rymd väl tillgodogöra en mycket
koncentrerad och föga skrymmande f. Hästar,
som skola röra sig i hastig takt, böra vänjas
vid ett koncentrerat foder för att vara fullt
tjänstedugliga, och detsamma gäller i viss mån
hanliga avelsdjur, vilka genom skrymmande
f. bliva tunga, tröga och bukiga, till olägenhet
vid betäckningen, likasom även ungdjur,
emedan bukighet försämrar deras utseende. Det
naturliga fodret, betesgräs och hö, giva i regel
lagom fyllnad; om kraftfoder i någon större
mängd ingår i foderransonen, bör
näringsfattigare fyllnadsfoder, vanligen halm, därjämte
givas, så att fodermassan får lagom volym.
Halmen bör därför helst givas sist, så att djuret
självt kan avpassa den lämpliga fodervolymen.
Den lämpliga mängden torrämne i ett
dagsfoder växlar i allmänhet för olika djurslag
mellan 1.5 och 4 kg. per 100 kg. lev. v.
Beräknat i förhållande till näringsinnehållet bör
torrämnesmängden för svin, som hava föga
rymlig matsmältningskanal och vanligen få ett
vattenrikt foder, ej avsevärt överstiga 1 kg.
per foderenhet, för dragare i strängt arbete,
avelstjurar, ungkreatur och nötkreatur, vid
stark utfodring hållas inom 1.5 kg., men kan
för djur, som stå på svag utfodring eller
underhållsfoder, gå upp till 3 kg. per foderenhet.
Foderransonernas vattenhalt,
hållen inom måttliga gränser, motsvarande
friska växters, inverkar fördelaktigt på fodrets
tillgodogörande, men en högre vattenhalt
verkar slappande på matsmältningen och
djurens hela konstitution. Saftiga fodermedel i
måttliga mängder äro därför önskvärda i
foderransonen. En vattnig f. fördrages sämst
av hästen, särdeles då han skall röra sig i hastig
takt. Svin tåla däremot utan olägenhet stora
mängder av flytande foder. Även åt gödkreatur
och mjölkdjur kan till övervägande del av
saftigt foder bestående f. givas. Då en hög
vattenhalt gör träcken lös, kan dennas
beskaffenhet tjäna till ledning för avpassandet
av fodrets vattenhalt genom att giva lösande
eller stoppande fodermedel. Till de förra höra
jämte saftiga fodermedel kli, jordnöts- och
rapskakor samt melassfoder, under det att löv,
bomullsfrö- och palmoljekakor verka
stoppande. — Förändringar i fodringens
vattenhalt böra ske utan tvära avbrott, övergången
från den saftiga sommarfodringen till vinterns
torrfodring underlättas genom rotfrukter och
pressfoder. Den över fodrets naturliga
fuktighet behövliga vattenmängden bör hellre
givas genom att djuren bliva i tillfälle att efter
behag dricka än genom att koka eller utblöta
det torra fodret.
Foderransonens
näringsinnehåll bör rätta sig efter behovet för djurets
livsprocesser och därvid bildade produkter.
Om den betydelse de särskilda näringsämnena
härvid hava, se Näring. Vid beräkningen av
den lämpliga foderransonen bör hänsyn tagas
dels till hela den näringsmängd, vanligen mätt
i foderenheter, som åtgår för livsprocesserna
i kroppen, dels särskilt djurets äggvitebehov,
varvid man, i betraktande av de äggviterika
fodermedlens höga pris, bör söka inskränka
äggvitegivan till det nödvändiga, d. v. s. ej i
onödan överskrida äggviteminimum.
Vid dylika beräkningar skiljer man mellan
underhållsfoder och produktionsfoder.
Underhållsfodret betecknar den näringsmängd,
som behöves för livets vidmakthållande, d. v. s.
för alstring av kroppsvärme och den kraft, som
åtgår för tuggning och fodermassans
framdrivande genom matsmältningskanalen, andnings-
och cirkulationsorganens rörelse samt den
övriga muskelverksamheten hos djuret i vila.
Produktionsfodret betecknar den del
av fodermängden, som behöves för bildning av
kroppsmassa, mjölk, ull m. fl. produkter och
arbetskraft. Dessa benämningar beteckna ej
skilda delar av fodret utan äro endast uttryck
för vad kroppen behöver för olika ändamål.
Ej heller äro underhålls- och produktionsfoder
skilda, så att den del, som erfordras för
kroppsunderhållet, kan förbehållas detta, utan då
djuret står på blott underhållsfoder, tages
därav material för den fosterutveckling,
mjölk-eller äggbildning m. m., som äger rum, och då
fodret ej räcker till att täcka de nämnda
behoven för livsverksamheten och produktion,
fyller djuret det felande genom förbrukning
av sina kroppsvävnader.
Behovet av underhållsfoder
står i förhållande till djurets kroppsvikt.
Foderbehovet för viss kroppsvikt ökas dock, ju
mindre djuret är, beroende därpå, att
kroppsytan och därmed värmeutstrålningen i
förhållande till kroppsvikten ökas i samma
proportion. Detta förklarar i viss mån skillnaden
i olika djurslags behov av underhållsfoder, som
enligt Nils Hanssons fodernormer är 0.90 f.enh
för hästar, 0.67 för nötkreatur men 1.25 f.enh.
för får, allt för fullvuxna djur och 100 kg. lev.
vikt. Delvis beror ock skillnaden på djurens
olika livlighet; ju större denna är, desto mer
foder åtgår för muskelverksamheten, även då
djuren äro i vila. De lugna nötkreaturen
förbruka för detta ändamål mindre än de livligare
hästarna och fåren. Att unga djur behöva mer
underhållsfoder än äldre i förhållande till sin
levande vikt, beror sålunda både på deras
mindre storlek och deras större livlighet.
Vid gödning medverka stillhet och lugn till
att mindre del av fodret åtgår för
kroppsunderhållet och större del användes till ökning av
kroppsvikten. Även värmegraden inverkar på
förbrukningen av underhållsfoder, dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
