Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fodring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämförelsevis litet, om ej djuren stå i så kallt stall,
att den vid andningen frigjorda värmen ej
räcker till för kroppsvärmens underhåll. —
I underhållsfodret fordras även viss mängd
äggvita för bildning av matsmältningsvätskor
och underhållet av kroppsvävnaderna; i Nils
Hanssons fodernormer beräknas detta behov
för nötkreatur till 50 g., för hästar till 65—70
och för får till omkring 100 g. smältbar äggvita
per 100 kg. lev. v.
Produktionsfodrets mängd och
sammansättning bör avpassas efter den avsedda
produktionen, oberoende av djurets kroppsvikt.
Det måste till sitt hela fodervärde och innehåll
av de särskilda näringsämnena rättas efter
den mängd av kroppsmassa, mjölk eller kraft,
som djuret skall bilda. Vid dess avmätande bör
därför hänsyn tagas till djurets
produktionsförmåga, så att denna utnyttjas i från
ekonomisk synpunkt fördelaktigaste grad, men ej
mer foder givas djuret, än detta kan
ekonomiskt tillgodogöra. Djurens produktionsförmåga
är nämligen ej skarpt begränsad, utan då
produktionen, t. ex. mjölkbildningen, nått en viss
höjd, kan visserligen en ökad tillförsel av näring
ytterligare stegra mjölkavsöndringen, men den
produktmängd, som en viss ökning av
fodermängden framkallar, blir mindre, ju högre
produktionen uppdrives. (Lagen om avtagande
produktivitet, se Intensitet.) Hos växande
djur avtager förmågan att avsätta näring till
kroppstillväxt och därmed behovet av
produktionsfoder i förhållande till levande vikten.
Under det att sålunda t. ex. en gris på 10—15
kg. lev. v. kräver 6 foderenheter och 700 g.
äggvita på 100 kg. lev. v., är näringsbehovet
för en gris på 80—90 kg. blott 3 f.enh. med 215
g. äggvita per 100 kg. lev. v.
Fodringsnormer. Kännedom om
djurens näringsbehov under olika förhållanden har
man sedan långt tillbaka sökt sammanfatta i
vissa normer för utfodringens önskvärda
sammansättning för olika djurslag och olika
produktion. Dessa normer hava ändrats i den mån
kännedomen om djurens näringsförlopp vidgats
och fördjupats (se Näring, djurens). De
normer, som numera allmänt användas (i Tyskland
uppställda av Kellner, i de skandinaviska
länderna i sin slutliga form av Nils Hansson),
angiva följande värden: i förhållande till djurens
levande vikt:
a. kg. torrämne som mått på fodrets volym;
b. erforderligt näringsvärde i foder enheter
(i Skandinavien) eller stärkelsevärde (Kellner);
c. gram smältbar äggvita.
Om dessa normer för olika djur se Får,
Gödning, Häst, Kalvuppfödning, Mjölkkors
utfodring, Svin.
Fodrets inverkan på djurens
hälsa och produktionen.
Lösande verkan på djurens uttömningar hava
sådana fodermedel, som äro vattniga eller innehålla
hög halt av smältbar äggvita, amider eller
socker, ss. spätt grönfoder, rotfrukter och blast,
pressfoder, melass, drank och sockersnitsel,
samt i mindre grad vetekli, raps- och
jordnötkakor. Stoppande äro: torrt stråfoder,
löv, sädesgröpe, bomullsfrö- och palmoljekakor.
Mjölkdrivande verka i allmänhet
saftiga och äggviterika fodermedel. Mjölkens
fetthalt höjes av palm-, kokos-,
bomullsfrö- och linfrökakor samt betblast och gott
hårdvallshö, särdeles fjällhö. Sänkande på
fetthalten verka risfodermjöl, vallmo- och
lindådrakakor, levermjöl samt i allmänhet
kalla och frusna fodermedel. Majs, glutenfoder,
sesam- och sojakakor samt rotfrukter och
sockersnitsel inverka på samma gång höjande på
mjölkmängden och något sänkande på dess
fetthalt, så att den alstrade mängden smörfett
blir ungefär oförändrad. Smörfettets
konsistens blir mjuk eller lös, då djuren gå på
bete eller utfodras med grönfoder, raps-,
jordnöt-, sesam- och solroskakor samt vetekli, vilka
därför äro värderade som medel att förbättra
vintersmöret, som har benägenhet att bliva
hårt efter stark utfodring med halm. Likasom
halm giva även foderrotfrukter, betblast,
palm-och kokoskakor smöret större fasthet.
Fläsket blir löst, då svinen fodras med
fodermedel, som innehålla flytande fettarter, ss.
majs, fiskfoder, valköttmjöl, jordnöt- och
solroskakor, samt ehuru i mindre grad
risfodermjöl, vete- och rågkli. Däremot gör utfodring
av potatis, palmoljekakor, korn och trindsäd
samt skummjölk fläsket fast och lämpligt för
förvaring. Foderfettets smak kan övergå
till produkterna; fiskfoder och valköttmjöl
meddela lätt både fläsk och smör sin traniga
smak; korsblommiga växters (ss. raps, senap,
skärvfrö) frön giva i större mängd, lök även
i mindre mängd, mjölken sin egendomliga
skarpa smak. Färsk klöver, särdeles då den är
frostskadad, samt jästa eller skämda
fodermedel, särskilt pressfoder, frusen och skämd blast
och ruttna rotfrukter, giva mjölken osmak.
Foderblandning. För att
åstadkomma en foderranson, som såväl i avseende på
fodrets volym som näringens mängd och
sammansättning samt inverkan på produkterna
fyller det önskvärda, sammansättes utfodringen
vanligen av flera olika fodermedel. Således kan
den förr vanliga enbara utfodringen med
djurens naturliga föda, gräsbete, grönfoder eller
hö, väl i allmänhet både fylla djurens
näringsbehov och passa för olika produktionssyften,
men en sådan fodring blir lätt onödigt
näringsrik, då djuren fordra blott underhållsfoder, men
räcker däremot vanligen ej för att underhålla
en högt uppdriven produktion, ss. strängt
arbete, hög mjölkning eller intensiv gödning.
Vid foderblandningens sammansättning lägges
fodrets volym och den behövliga mängden av
de olika näringsämnena samt fodermedlens
inverkan på produkterna till grund. Då
emellertid de kemiska analyssiffrorna ej angiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
