Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fodringsnorm - Foeniculum - Fogstrykning - Fogsvans - Fonden för fiskerinäringens befrämjande - Fonden för svenska hornboskaps- och fåravelns förädling - Fonolit - Fordon - Forell - Formalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
full produktion. Denna norm användes ännu
omkring mitten på förra århundradet, men
sedan Liebigs lära, att fodrets näringsverkan
beror på tillgodogörandet av dess innehåll av
kemiska näringsämnen, blivit allmänt godtagen,
försökte man snart att angiva djurens
näringsbehov i vissa mängder av dessa. I de först av
Grouwen år 1860 uppställda och senare
isynnerhet genom Emil Wolffs utfodringslära
allmänt spridda, på dessa grunder beräknade
normerna angavs djurens näringsbehov i de
mängder av protein, kolhydrat och fett, som
djuren behövde, och därjämte även mängden
organisk substans som mått på fodermassan,
allt beräknat på 1,000 skålpund levande vikt.
Därjämte beräknades förhållandet mellan näringens
behövliga innehåll av protein och kvävefria
ämnen, de senares mängd erhållen som summa
av mängden kolhydrat och 2.4 gånger
fettmängden (se Näringsförhållande). Till en
början räknade man med de vid foderanalysen
funna totalhalterna av de särskilda ämnena
(»rånäringsämnena») men övergick snart till
att räkna med endast smältbara näringsämnen,
ehuru graden av smältbarhet ännu var mycket
litet känd. Efter dessa huvudgrunder
beräknade fodringsnormer förblevo länge i bruk,
men ändringar till större noggrannhet vidtogos
tid efter annan. Således ledde erfarenheten,
att växttråden delvis kunde tillgodogöras av
djuren, till att den lösliga delen därav först
till 50 och slutligen till 80 % medräknades till
de kvävefria ämnena. Likaså föranledde den
vunna insikten om, att de icke äggviteartade
delarna av råproteinet (de s. k. amiderna) ej
kunde fylla äggviteämnenas uppgift i näringen,
Jul. Kühn att ej inräkna dem i de kvävehaltiga
utan bland de kvävefria ämnena, då han antog,
att de likasom dessa verkade blott efter måttet
av sitt brännvärde. De fodringsnormer, som
efter denna plan uppgjordes för de olika
husdjuren, rörde sig i allmänhet blott med
medeltal, men togo liten eller ingen hänsyn till
de växlingar, som i åtskilliga avseenden kunde
förekomma. Gent häremot införde Julius
Kühn även högsta och lägsta gränstal ej blott
för fodermedlens halt av de särskilda
näringsämnena, utan även i normerna för de erforderliga
mängderna torrämne och näringsämnen samt
för näringsförhållandet vid olika stark
produktion, t. ex. olika mjölkavkastning.
Utom det att dessa normer voro alltför
invecklade och besvärliga att tillämpa för att få
någon allmännare praktisk användning, ledo
de av det principiella felet, att hänsyn i dem
icke togs varken till att samma näringsämne
kunde hava olika näringsvärde i olika
fodermedel, eller till att verkan av fodermedlens
innehåll av näring i hög grad berodde av den
mycket växlande energimängd, som fodrets
tuggning och smältning tog i anspråk.
Dessa fel och olägenheter undgås, då man,
såsom vid hövärdeberäkningen om ock på
mycket ofullkomliga grunder skett, räknar med
de särskilda fodermedlens helhetsverkan. Så
sker också vid de numera allmänt använda
utfodringsnormer, som grunda sig på
stärkelse-
och foderenhetsvärdeberäkningarna, vilka utgå
från den verkan, varje särskilt fodermedel
befunnits äga (se Fodervärde). Tillika hava
direkta försök såväl som praktisk erfarenhet
givit en noggrann kännedom om foderbehovet
för olika djurslag, åldrar och
produktionsriktningen.
Om dessa fodringsnormer, som på dessa
grunder upprättats och rätt allmänt tillämpas
i de skandinaviska länderna och Tyskland,
se under Fodring och de särskilda husdjurens
namn. I Förenta Staterna har man på grund
av Armsbys undersökningar beräknat djurens
näringsbehov i therms och uppställt
fodringsnormer på denna grundval. Se Fodervärde.
Foeniculum. Se Fänkol.
Fogstrykning. Se Murning,
Fogsvan. Se Såg.
Fonden för fiskerinäringens befrämjande.
Se Fiskerilånefond.
Fonden för svenska hornboskaps- och
fåravelns förädling bildades år 1881 genom
sammanslagning av stamholländeri- och
stamschäferifonderna, vilka utgjorde behållningen
efter försäljningen av statens
stamholländerier och stamschäferier (se d. o.).
Fonden skulle enligt de första bestämmelserna
(K. br. 6/5 1881) användas dels till prisbelöning
av likartade, inom landet uppfödda, med
hänsyn till sitt ändamål utmärkta och för
avelns förbättring tjänliga besättningar, dels
till amorteringslån för inköp av avelsdjur från
utlandet. Senare ändrades bestämmelserna
så, att lån fingo utlämnas även för köp inom
landet (K. br. 22/5 1889). Från 1886 utgingo de
stora statsprisen vid de allmänna
lantbruksmötena och vid nämnda möten 1896 och 1901
hedersprisen för ladugårdar och schäferier från
fonden.
Fonolit. Se Fältspat.
Fordon. Se Släde, Vagn.
Forell är egentligen den tyska benämningen
på laxöring. I Sverige användes namnet för
den rödfläckiga bäcköringen, och
framför allt för dennas i dammar odlade form, samt
för den amerikanska Salmo irridens,
regnbågsforell. G. Schn.
Formalin, Formaldehyd, myrsyrans aldehyd,
CH2O, som framställes genom oxidation av
träsprit (metylalkohol), är en färglös gas, som
vid — 21° C. förtätas till en färglös vätska.
Dess i handeln förekommande lösning i vatten,
som kallas formalin eller formol,
innehåller 35—40 % formaldehyd och är en
färglös vätska, som avgiver starkt luktande och
till tårar retande ångor av formaldehyd. Den
verkar dödande på organiska vävnader och
mikroorganismer samt utgör ett kraftigt
desinfektionsmedel, som användes i utspädda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>