Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Får - Fåravel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
338
ningssällskap inrättade år 1918 en avelsstation,
som år 1921 var förlagd till Ire i Hangvars s:n,
och anordnade stamboksföring av rasen.
5. Norra Europas lantrasfår
hava förekommit i åtskilliga former, växlande
efter de olika ländernas klimat och jordmån,
men i stort sett skilda från det nordiska
kort-svansade fåret genom grövre ull (ofta svart eller
grå men även vit), längre svans, samt mer eller
mindre starkt spiralvridna horn. Hithörande
raser hava i stor utsträckning genom
planmässig förädling utvecklats till framstående
avkastning av kött och ull. Följande äro mest
anmärkningsvärda: Det tyska
hed-fåret, småvuxet, vanligen med grov
halvlång ull, av grå eller svart färg, men även vita
stammar finnas, tämligen kort svans; dess
område är de jutska och nordtyska hedarna.
I Tyskland finnes även ett antal lokalraser av
lantfår, vanligen med lång svans och
medellång, grov och rak ull; de hava till stor del
undanträngts av mer förädlade engelska köttfår
och merinoslag. Det skotska,
svart-huvade bergfåret (b lackface d),
vilket hör hemma i skotska fastlandets -högre
bergstrakter och även inträngt på det
kort-svansade fårets område i kustbergen; utmärkes
av stora, särdeles hos baggarna starkt
spiralvridna horn, utan ull i ansikte och på ben,
huvudets färg vanligen svart, men även vit
förekommer, ullen är lång och rak. Rasen har
starkt utvecklats i storlek och kroppsbyggnad
samt till snabbare utveckling och utgör en av
Storbritanniens förnämsta gödraser med
ypperligt kött. För produktion av slaktdjur
korsas den mycket med den snabb- och storvuxna
Leicester-rasen. Wales bergsfår, Lon k-,
Exmoore- m. fl. äro närstående lokala
bergraser. Cheviotrasen (se d. o.), som
hör hemma i gränstrakterna mellan England
och Skottland, har likasom
Cotswold-rasen, en hornlös, vit ras med medellång ull,
genom korsning med Leicesterrasen
och planmässig förädling utvecklats till
framstående ull- och köttdjur och spritts även till
andra länder, den förra till trakter med karga
förhållanden, den senare till trakter med rika
beten. Södra Englands torra, med kort gräs
bevuxna kullar, the downs, äro hemorten för
medelstora fårslag med kort och tät ull, vilka
i sin nutida förädlade form höra till landets
mest ansedda köttfår. Förr intog
South-downrasen främsta platsen bland dem
och spreds rätt mycket till andra länder samt
användes i England till förädling av
övriga downraser, bland vilka Oxford- och
Shropshiredowns (se d. o.) även
införts till Sverige.
6. Norra Europas marskfår,
tillhörande de bördiga låglänta trakterna i
länderna kring Nordsjön, äro storvuxna, grovt
byggda och hornlösa samt hava lång och grov,
vit ull. Hit höra de nordtyska, holländska och
nordfranska marskfåren, vilka i allmänhet
även mjölkas; särskilt mjölkrikt är det
ostfrisiska mjölkfåret. Till denna typ anses
även de långulliga fårslagen i Englands
fruktbara slättland hava hört, vilka emellertid
förädlats till synnerligen framstående köttraser.
Bland dessa lokalraser märkes främst
Leicester-rasen, vilken först av Bakewell
i slutet av 1700-talet utvecklades till hög grad
av köttansättningsförmåga, tidig utveckling
och ullrikedom. Kroppsformen är djup och
rund, med rak rygg- och buklinje, långsträckt
och mycket köttig bakdel, fin benbyggnad,
ullen vit, måttligt lång, fin; gående ned till
nära knät. Huvudet vitt, ullfritt. Rasen, som
efter Bakewells gård förr plägat benämnas
D i s h 1 e y-rasen, har i stor utsträckning
använts till förädling av övriga fårraser. Den
har för detta ändamål införts även till
Sverige men icke här vunnit någon spridning.
Av densamma finnes i Skottlands lågland en
avläggare, Borde r-L eicester.
Lincolnrasen är större och grövre samt har
. tätare och längre ull. Detta i förening med dess
stora härdighet har föranlett till vidsträckt
spridning av rasen (t. ex. i Argentina) som
slakterifår.
7. Bergamasker-rasen in. Italiens
slättbygd står i kroppsbyggnad nära det
nordeuropeiska marskfåret men har starkt välvd
panna, krökt näsrygg och hängande öron samt
saknar horn. Ullen är lång, grov, gulvit.
8. M e r i n o-r asen, som anses hava
uppkommit genom redan under den romerska tiden
skedd korsning av Spaniens lantfår med
nordafrikanska vit- och finulliga får, är utmärkt för
stor rikedom på ytterst fin, krusig ull. Dessa
får ha vunnit en stor spridning i länder med
varmt torrt klimat, ss. Sydafrika och
Australien. Se Fårskötsel, Merinofår.
Fåravel. Fåren äro tidigt könsmogna;
brunsten börjar ofta visa sig hos bagglammen
redan före 1/2 års ålder och hos hondjuren ett
par månader senare. Könen böra därför skiljas
åt före denna ålder, och där, såsom vanligt är
med lantraser, detta ej iakttages, blir stammen
små vuxen och urartad. Vid rationell skötsel
tagas djuren ej i bruk för avel tidigare än vid
1 1/8—2 års ålder, efter djurens olika tidiga
utveckling. Den naturliga brunsttiden är
senhösten, men hos väl födda får kan brunsten
väckas även på annan årstid genom starkare
fodring och genom att låta baggen gå med
tackorna. Det är fördelaktigast, att
betäckningen sker på hösten, så att tackorna, efter
den omkring 5 månader (22 veckor) långa
dräktigheten, lamma i mars—april. Såväl
tackor som lamm kunna då få en noggrannare
omvårdnad än vid vår- eller sommarlamning>
och lammen kunna komma på bete genast vid
den tid, då de kunna börja avvänjas, till
förmån för deras hälsa och minskning av
uppfödningskostnaden. Då man önskar dilam till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
