Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försöksväsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fen^+jCCi^z
369
förutom urvalet också har att rätta sig efter
det mål, som åsyftas.
a) Metodiskt massurval var den ända till
slutet av förra århundradet allmännast använda
urvalsmetoden. På Svalöv övergav man den
dock för de självbefruktande sädesslagen redan
i början på 1890-talet för att i enlighet med
vunnen erfarenhet i stället övergå till
pedigree-metoden (se b.). Det metodiska massurvalet
består däri, att man år efter år utväljer de
individer, som synas bättre än modersorten,
och sår dem tillsammans. Ända till för ett
tjugutal år sedan var man nämligen allmänt
av den uppfattningen, att även de av rent*
tillfälliga yttre faktorer framkallade
avvikelserna — man kallar dem numera
modifikationer (se Variation) — voro ärftliga, och trodde
sig därför, i full överensstämmelse med
Darwins selektionsteori (se Utvecklingslära) kunna
genom ett år efter år fortsatt urval åstadkomma
en även praktiskt märkbar och värdefull
förändring av den föreliggande sorten, i det att de
årliga små avvikelserna lades tillhopa och
samtidigt fixerades (befästes) och detta desto
säkrare, ju längre urvalet fortsattes i samma
riktning. I många fall drev man urvalet ännu
längre, i det att man av de utvalda plantorna endast
tog de största och bäst utbildade axen och av
dessa åter endast de största kärnorna, ett
tillvägagångssätt, som emellertid var utan någon
som helst betydelse. De ärftliga anlag, som
utmärka en planta, finnas nämligen, om den är
konstant eller homozygot (se Ärftlighet), hos
samtliga dess kärnor, dessa må vara stora eller
små, och är den inkonstant, en heterozygot
(se Ärftlighet), och sålunda ger en ärftligt olika
avkomma, så kunna de ur praktisk synpunkt
sett bästa avkomlingarna lika väl härstamma
från små som från stora kärnor.
Av i vårt eget land, på Svalöv, genom
massurval uppdragna sädessorter må nämnas
Renodlad Squareheadvete och Borstlös
Propsteier-havre ävensom Prinsesskorn, sådant det först
kom i marknaden.
En nödvändig förutsättning, för att genom
massurval en ärftlig förändring i avseende på
t. ex. avkastningsförmåga, tidighet o. s. v.
skall kunna åstadkommas, är emellertid, att
den sort, som är föremål för urvalet, icke är
ärftligt enhetlig utan i stället utgöres av en
blandning av med hänsyn till nämnda
egenskaper ärftligt skilda former (en Population),
såsom fallet, man kan nog säga undantagslöst,
är med de av gammalt odlade sorterna
(biandsorterna) av olika sädesslag. Hos de
självbefruktande sädesslagen äro dessa småformer
också genomgående redan från början
konstanta. Urvalet blir sålunda hos dem liktydigt med
en utsortering av sådana former, som till synes
äro överlägsna sorten som sådan.
Ärftligt fullt enhetliga sorter får man på det
sättet dock endast undantagsvis fram, beroende
på att de olika blandningsformerna på grund
av de tillfälliga faktorernas inverkan utan
gräns övergå i varandra. I avseende på
mognadstid skilja sig sålunda till exempel under
normala förhållanden Prinsesskorn och
Gullkorn med i medeltal ungefär 8 dagar. Hos ingen,
ej ens hos den mest enhetliga sort, mogna
emellertid samtliga plantor samtidigt, och sår man
de båda nämnda sorterna i blandning, skall man
finna, att de tidigast mognande plantorna av
Prinsess äro lika tidiga, eller kanske t. o. m.
tidigare än de senaste av Gullkorn. Och
detsamma är förhållandet med övriga egenskaper,
som påverkas av de tillfälliga växtvillkoren,
såsom stråhöjd, kornstorlek, o. s. v. De av
dessa faktorer framkallade icke ärftliga
avvikelserna äro med ett ord ofta, för att icke säga
oftast, större än de ärftliga. Därför är ock
utsikten ringa att genom. massurval kunna ur
en biandsort få fram fullt rena och enhetliga
sorter.
Metodiskt massurval torde väl också numera,
då det gäller självbefruktare, ingenstädes
användas som den enda eller ens som den
huvudsakliga urvalsmetoden, men av en viss betydelse
är det alltjämt såsom bland annat ett medel
att ur en Population göra ett förberedande
urval för att avlägsna eller åtminstone minska
procenthalten av de i densamma förekommande
minst önskvärda formerna, liksom ock för
att hålla en redan färdig sort uppe vid
tillfredsställande sortrenhet genom exempelvis
renplockning ute på fältet.
Då det gäller korsbefruktare, är däremot
massurvalet av långt större betydelse (se
nedan).
b) Pedigree-, individ- eller linjeurval hos
självbefruktare, så benämnt därför, att man vid
detsamma alltid utgår från de enskilda
individerna samt odlar och bedömer deras
avkomlingar i de följande generationerna var för sig.
Urvalet sker här icke mellan olika individ, utan
i stället mellan deras avkommor. Vilket
framsteg med hänsyn till urvalets skärpa och
säkerhet avkomstbedömningen innebär, är med
ledning av det förut anförda lätt att inse. I
verkligheten kunna nämligen ärftligt skilda individ
på grund av de tillfälliga faktorernas
modifierande inverkan te sig alldeles lika, och det är
först genom att odla plantorna var för sig och
bestämma genomsnittstypen hos deras
avkomma, som man kan få kännedom om att de
i verkligheten tillhöra ärftligt skilda former
(biotyper eller livstyper).
Pedigreemetoden tillämpades redan under
första hälften av 1800-talet av fransmannen
Louis Lévèque de Vilmorin, även i övrigt
en föregångsman på den praktiska
växtförädlingens område. Lika tidigt, ja, första gången
ännu tidigare, eller redan 1819, användes den
även av skotten Patrick Shirreff, i det att han
vid uppdragande av nya sorter bl. a. utgick
från enstaka mera avvikande plantor, som han
uppsökte ute på fältet. Nödvändigheten vid
24—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
