Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönfoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
deras lättsmälthet och innehåll av ämnen
(organiska syror, aromatiska ämnen), som verka
fördelaktigt på matsmältningen, samt av de
för hela livsverksamheten viktiga vitaminerna
(se d. o.).
Grönsten betecknar en grupp av genom
sten-arterna augit och hornblände mörkt färgade
bergarter (diabas, hyperit, diorit, gabbro). De
förekomma i allmänhet icke i större massor
utan huvudsakligen som gångar eller körtlar
i det vanliga granitiska urberget. Hit hör den
vackra bergart, som under det oriktiga namnet
svart granit brytes i Småland för bearbetning
till monument och byggnadssten. Grönstenar
lämna till följd av sin rikedom på baser,
särdeles kalk, en mycket god jord, varom den rika
floran av kalkälskande växter vittnar på
områden, där berggrunden utgöres av grönsten.
Se Bergart.
Gröpe. Gröpning eller grovmalning av säd
sker för att denna skall bliva fullständigare
tuggad, påverkad av matsmältningssafterna
och tillgodogjord, varjämte gröpet bättre än
hel säd kan blandas med andra fodermedel.
Om gagnet och behövligheten av gröpning, se
Foderberedning.
Guano, på havsfåglars häckningsplatser
samlade avlagringar av fåglars träck, fisk m.m.
G. fanns i mäktiga lager vid Perus regnfria
kust och särdeles på några där belägna öar,
samt hade sedan gammalt där använts till
gödsling. På 1840-talet började denna g.
införas till Europa och fick här ett oerhört stort
anseende som en allsidig, drivande gödsel.
Denna först införda s. k. Peruguano
innehöll omkring 14 % kväve i form av
ammonium-salter, urinsyra m. fl. föreningar, samt ungefär
lika mycket fosforsyra, delvis löslig i vatten,
samt 3—4 % vattenlösligt kali. Kvävehalten i
handelsvaran sjönk snart genom inblandning
av g., ur vilken kväveföreningarna till större
eller mindre del uttvättats, och dylik
kväve-fattig g., som påträffades på åtskilliga andra
fyndorter, infördes även oblandad. Denna
senare kvävefattiga g. innehöll vanligen mindre
än 1 % kväve men över 30 % fosforsyra,
varför den betecknades som
fosforsyrerik g. eller guanofosfat. Då dess
fosforsyra till större delen fanns som svårlösligt
trifosfat, behandlades den vanligen med
svavelsyra och såldes som »upplöst guano»
eller guanosuperfosfat med genom
blandning av olika kvävehaltiga råvaror
bestämd halt av kväve och fosforsyra. G. brytes
fortfarande, delvis ur nybildade lager, men då
den intet företräde har framför andra, billigare
konstgödselmedel med motsvarande halt av
växtnäring, har den helt och hållet försvunnit
ur den svenska marknaden. Namnet guano
har med orätt använts för en del andra
kväve-och fosforsyrehaltiga konstgödselslag (se
Fisk-guano och Köttmjöl).
Guanosuperfosfat. Se Guano.
Gudbrandsdalsras. Se Norges hästraser.
Guding. Se Dykand.
Gula kroppar kallas den ärrvävnad, som
efter frigörandet av ett ägg vid brunsten fyller
den hålighet, som uppstår vid bristningen av
den s. k. Graafska follikeln, vilken från början
innesluter det mogna ägget. De g. k., som bildas
efter frigörandet av ett ägg, som sedan
befruktats, kallas äkta, i annat fall falska. De äkta
äro betydligt större än de falska och återbildas
först långsamt till en liten gråaktig massa
(corpus albicans), hos sto i y:e månaden av
dräktigheten, hos övriga husdjur först någon
tid efter förlossningen. Kvarsittande g. k. äro
stundom orsaken till att brunsten uteblir (se
Ofruktsamhet). E. N—m.
Guldbaggar, Cetonia, stora, smaragdgröna,
metallglänsande, breda och platta skalbaggar,
som allmänt träffas i blommor på rosacéer.
Larverna leva i murken ved och erinra till
formen något om ollonborrelarver. Oskadliga.
A. T—n.
Guldbollar, Rudbeckia laciniata L., en från
Nordamerika härstammande korgblomstrig ört
(fam. Compositæ), mer än meterhög, med
glänsande grönt bladverk och stora blekt
guldgula blommor, som fortsätta att framkomma
under eftersommaren och hösten. Är fullt
vinterhärdig åtminstone i Mälardalen och odlas
allmänt som prydnadsblomma å rabatter.
Förökas lätt genom delning. Även flere andra arter
av släktet odlas som prydnadsväxter. De gå
bäst på torrt belägen, solbelyst plats.
Guldkrage. Se Chrysanthemum.
Guldregn, Cytisus, buskartade baljväxter
med 3-fingrade eller parbladiga blad, stora gula
blommor och flata, mångfröiga baljor. Flere
arter odlas som prydnadsbuskar, framför allt
de ståtliga C. Labuvnum L. och C. alpinus Mill.,
båda från alperna och utmärkta av stora
hängande blomklasar, den förra med silkesludna,
den senare med glatta baljor. Fröna innehålla
den giftiga alkaloiden cytisin. Äro härdiga
ännu i södra Norrland.
Guldris, Solidago, fleråriga, korgblomstriga
örter (fam. Compositæ) med små, höggula
blommor, samlade i kvast. Som prydnadsväxt
odlas allmänt den nordamerikanska 5.
cana-densis L., liksom andra snarlika arter, vilka äro
mycket härdiga. Förökas genom delning.
Gullhöna. Se Nyckelpiga.
Gulspetssjuka är en huvudsakligen på korn
och havre, mera sällan på vete förekommande
sjukdom, som redan tidigare iakttagits i
Danmark (»gulspidssyge») och i Tyskland
(»Spitzen-diirre») men i Sverige ej säkert förr än 1916.
Omkring början av juli vitna de 3—4 övre
bladens spetsar i kanterna, som rulla sig inåt,
så att åtminstone de bägge översta bladen snart
bliva tråd- eller »pisksnärt»-lika till större delen
av sin längd och antaga en blekgul färgton.
I Danmark, där den gjort stor skada, har g.
uppträtt företrädesvis på kalkfattig, mager,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
