Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönfoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
sistnämnda land och därifrån även spritt sig
till Sverige. Här användes g. dock blott i ringa
utsträckning och endast i landets södra delar,
i det att vår sommar är väl kort för att
grön-gödslingsväxten skall kunna odlas som
mellan-gröda eller insådd i sädesgröda, efter vars skörd
den kan hinna utväxa, utan den här gärna
måste upptaga åkern en hel sommar. Som g.
kan även betraktas den ofta förekommande
nedplöj ningen av på fältet kvarlämnad
rotfruktsblast, vars gödsel värde bäst synes därav,
att den måste spridas noga, om ej följande
sädesgröda skall bliva ojämn och alltför frodig,
där större mängd blast nedplöjts.
Gröngödslings verkan beror
huvudsakligen på den lätt tillgängliga näring,
som vid de nedplöjda växternas upplösning
tillföres jorden. Den kraftigaste verkan gör
härvid deras kväve, som i jorden snart övergår
till ammoniak och salpetersyra; kväve ver kan
är snabbare och fullständigare än av
kreatursgödsel. Därför böra till g. användas
huvudsakligen baljväxter, vilka tack vare bindningen
av luftens kväve kunna starkt öka jordens
förråd av detta ämne, ej minst genom i jorden
kvarblivande rotdelar. Andra växter, ss. raps och
bo-vete, verka i avseende på kväve blott som
fångstplantor, vilka upptaga och bevara jordens eget
kväveförråd mot uttvättning av
genomsipp-rande vatten. — Gröngödslings växt er uppsamla
även mineraliska näringsämnen ur jorden och
bevara dem i lätt tillgänglig form för följande
gröda. Därför böra helst djuprotade växter
användas, vilka på detta sätt kunna ur älven
Upptaga näring, som vid deras nedplöjning
införlivas med matjorden. Slutligen tillför
ock g. jorden mullbildande ämnen, men då
växterna, som sig bör, nedmyllas, medan de
ännu äro unga och lätt upplösas, blir
mullök-ningen i matjorden blott obetydlig (se
Förmultning). G. har även en kraftig fysikalisk och
kemisk inverkan på jorden. Djuprotade växters
rötter göra gångar ned i älven, vilka efter deras
död kvarstå, fyllda med en lätt sönderdelad
organisk massa, och underlätta sålunda
nedträngandet i jorden för luft och vatten likasom
även för följande grödors rötter, vilka i de
djupare jordlagren, som sålunda öppnas för
dem, finna näring och fuktighet. G. verkar på
detta sätt som en djupbearbetning och i torka
även som en bevattning. Genom inblandning
av den skrymmande växtmassan och dennas
jäsning verkar g. starkt luckrande på jorden,
varför ock en tung vältning kan behövas efter
gröngödslingsgrödans nedplöjning. Vid dennas
sönderdelning frigöres kolsyra, som medverkar
till jordens vittring. Genom beskuggningen
gynnas den i jordytan försiggående
bakterieverksamheten och ytligt liggande ogräsfrös
groning, varefter de uppspirande
ogräsplantorna såväl som rotogräs förkvävas av den täta
grönfoder gr ödan.
Gröngödslingsväxter. Av nu an-
förda skäl bör för g. användas företrädesvis
djuprotade baljväxter, som lämna stor
växt-massa, och dessa sås tjockt. Främst fylla
lupiner dessa fordringar, särdeles som de
trivas på mager sandjord och kunna samla
mycket stora mängder luftkväve. I sydligare
länder odlas mest gul lupin, men även vit och
blå; hos oss är den sistnämnda arten, L.
angu-stifolius L., den lämpligaste på grund av
sin snabba växt och den stora skördemassa,
den kan hinna bilda även under en kort sommar.
Den har i övre Ångermanland visat sig kunna
lämna ända till 50 ton grönmassa, motsvarande
vid en kvävehalt av 1/2 % 250 kg. kväve per
ha., och i Skåne än mer. (Meddelande N:o 95
från Centralanstalten för jordbruksförsök, 1914).
I Tyskland insås lupin stundom i säd, efter
vars skörd den får utväxa, men hos oss
uteslutande på trädan. Serradella och blodklöver, som
i sydligare länder brukas som g., ha vid försök i
Sverige icke lämnat lönande växtmassa.
Detsamma gäller antagligen även humlelucern,
som för detta ändamål med god framgång
odlats i Tyskland och Danmark på lermylla.
Rödklöver och getväppling samt
andra vallbaljväxter verka även som en g., då
1—2 års vallar, vari de ingå, efter höskörden
omplöjas. — Jämte baljväxter användas
stundom vitsenap och sommarraps som
g., sådda omedelbart efter skörden och
stubbåkerns skumplöjning. Som redan påpekats
beror dock den skördeökande verkan, de visat
sig hava, huvudsakligen på att dessa
mellan-grödor uppsamlat i jorden bildad salpeter, som
sålunda skyddats för uttvättning. På lös
sandjord har även b o v e t e, särdeles den
frod-vuxna sorten silverbov-et e, odlats till g.,
men gagnet anses knappt motsvara den höga
utsädeskostnaden.
Gröngöling. Se Hackspett.
Grönkvistning. Se Beståndsvård.
Grönsaker beteckna huvudsakligen
trädgårdsväxter, vars gröna delar användas till
mat, men därtill räknas vanligen även åtskilliga
andra köksträdgårdsväxter, ss. sparris,
kronärtskockor, rabarbérstjälk, ärtskidor och
rotfrukter m. m. Deras halt av närande ämnen är
ringa till följd av den höga vattenhalten (80—90
%). De fasta ämnena utgöras till större delen
av kolhydrat. Av dessa utgör den till stor del
smältbara cellulosan vanligen större delen,
men i vissa g. finnas även socker (i morötter
omkr. 6, i kål 2 %) och pektinämnen (i
rotfrukter i avsevärda mängder). Fetthalten är låg
men kan i kål uppgå till omkring 3/4 %.
Äggvitehalten utgör näst kolhydraten större delen av
torrämnemängden och utgör i kål 2.5—4, i
spenat omkring 4 och i ärter och böner upp till
6 %. Askbeståndsdelarna, 1—2 %, utgöras
huvudsakligen av för kroppens näring viktiga
ämnen, ss. kali, kalk och fosforsyra. Om än
sålunda g. hava litet direkt näringsvärde, är
deras dietiska värde desto större, beroende på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
