Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurkbrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
Rotbrand 1. groddbrand kallas
en sjukdom, som angriper en mängdolika
växter, yttrande sig däri, att roten å den unga
plantan svartnar, varefter plantan vissnar och faller
kull. Sjukdomen orsakas av en mögelartad
svamp, Pythium de Baryanum Hesse, som lever
på multnande växtrester i jorden och därifrån
kan gå över på levande växter. Även denna
svamp motverkas genom att undvika stark
fuktighet samt att desinficiera jord, bänkar och
växthus. E. H—g.
Gyllen. Se Äpple.
Gypsophila. Se Gipsört.
Gyromitra. Se Murkla.
Gyttja, jordart, bildad på botten av sjöar
med mera klart och näringsrikt vatten av träck
av i vattnet levande organismer (snäckor,
sniglar m. fl.) jämte mer eller mindre rikliga
lämningar av i vattnet fritt svävande växter
(planktonalger), såsom desmidiacéer och
kiselalger (diatomaceer), samt pollenkorn och
sönderdelade smärre växtrester (jfr Dy, Ävja). I
kalktrakter blir gyttjan rik på kalk, såsom i form
av snäck- och musselskal eller kemiskt utfälld
eller bunden i organiska föreningar. Stundom
är den uppblandad med lefslam och kallas då
gyttj eler, vilken skilj er sig från lera genom
sin mindre vikt. G. är i friskt tillstånd
grågrön, halft geléartad, som torr gråvit eller vit;
en brunaktig färg härrör av inblandning av
dy. Man skiljer mellan:
diatomacé-gyttj a, som består huvudsakligen av
kiselalger och i mera rent tillstånd kallas
kiselgur, vilken användes för dynamittillverkning
och som isolermedel; kalkgyttj a, vilken
är rik på kalk, ofta i form av snäckskal
(snäckgyttja); pappersgyttja, som i torrt
tillstånd sönderfaller i tunna blad,
sammanhållna av i densamma ingående trådformiga
alger. Nära besläktad med pappersgyttja är
meteor papper, ett gråpappersliknande
överdrag på mark, som varit översvämmad,
och i uttorkade gölar. Gyttja har vanligen
god halt av växtnäringsämnen men har
underordnad betydelse som jordmån, då den
vanligen är täckt av annan jord. Pappersgyttja
kan såsom ett isolerande lager i jorden hindra
vattnets kapillära stigning och växtrötternas
nedträngande; gyttja bildad huvudsakligen av
kiselalger är stundom steril på grund av halt av
fri svavelsyra. Kalkgyttja är fruktbar och
värdefull som jordförbättringsmedel. Jfr
Förmultning, Jord. H. Hn.
Gångart 1. rörelsetakt kallas hos husdjuren
de sätt för ställflyttningen, som uppkomma
genom den olika ordning och hastighet, med
vilken fötterna flyttas. Man skiljer mellan
skritt, trav och galopp. I varje särskild
extre-’ mitets rörelse kan man avskilja 4 tempon:
1) foten lyftes, 2) extremiteten framföres,
3) foten sättes ned.och 4) extremiteten sträckes
och skjuter kroppen framåt.
Skritt är den långsammaste takten:
kroppen stödes ömsevis av 2 och av 3
extremiteter, varvid de 2, som stöda kroppen, äro
växelvis 2 diagonala och 2 samsidiga och
omväxling även sker så, att om kroppen ena gången
uppbäres av vänster fram och höger bak, vilar
den nästa gång på det motsatta diagonala
paret höger fram och vänster bak. Likaså
är det av de samsidiga i ena momentet båda
högerbenen, i det andra båda vänsterbenen,
som stå i marken. Härvid följas aldrig 2 ben
åt i rörelsen, utan alla befinna sig i olika
tempon. Av de lyfta är t. ex. det ena i lyftning
(i:a tempot), det andra framföres (2:a tempot)
och av dem, som stöda kroppen, är det ena
nyss satt i marken (3:e tempot), då det andra
sträckes (4:e tempot). På grund av att kroppen
stödes ömsevis av 2 och av 3 extremiteter, är
skritt den g., i vilken hästen kan utveckla
största kraften och uthålligheten. Vid bedömandet
av rörelsen bör hänsyn tagas till stegets längd
och hastighet, rörelsens form och
regelbundenhet. Stegets längd bedömes enklast efter
spåren; allt eftersom bakfoten sättes i, framom
eller bakom framfotens spår, säges steget vara
av medellängd, långt eller kort. Stegens
hastighet, som beror huvudsakligen på djurets
temperament, växlar i allmänhet mellan 60—80
steg i minuten (i sv. kavalleriet räknas 100).
En lättare häst (ridhäst) anses böra kunna i
skritt tillryggalägga 1 km. på 10—12, en
arbetshäst på omkring 15 min. I avseende på
formen skiljer man mellan a) hög eller lyftande
rörelse, då ledgångarna böjas så starkt, att
hovsulan vid böjningen vändes uppåt och foten
vid framförandet lyftes högt över marken, samt
b) låg eller sträckt rörelse, då foten framföres
med sulan vänd bakåt eller snett nedåt och tån
strykande efter marken. Den sträckta rörelsen
är från praktisk synpunkt lämpligast, dels
därför att ingen muskelkraft onödigt förbrukas
på fotens lyftande och framförande, dels även
därför att stöten, då foten sättes i marken, blir
mindre hård och ledgångar och hand därigenom
bättre skonas. Hos vagnshästar önskas dock
i allmänhet mera höga (paraderande) rörelser,
men de böra då på samma gång vara
framgri-pande, d. v. s. ledgångarna väl sträckas, innan
foten sättes i marken, eljes bli de »stampande»,
vilket är olämpligt särskilt på hårda vägar och
stengator. Rörelserna sägas vara regelbundna,
då fötterna föras fram efter räta linjer, parallella
med kroppens medelplan; föras fötterna i en
båge med konvexiteten inåt, kallas den b i
1-jarderande, i motsatt fall nystande.
Den biljarderande rörelsen förekommer hos
hästar, som äro kobenta eller stå fransyskt,
den nystande vid hjulbent och tåtrång
ställning. (Se Benställning).
Trav kännetecknas av att 2 extremiteter
alltid lyftas samtidigt, varvid i regeln kroppen
kastas framåt genom samtidig sträckning av
diagonala benpar och tages emot av det andra
diagonala paret, så att endast 2 hovslag höras#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
