Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havrefodermjöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Hedjorden är sålunda mycket ofruktbar och
förtjänar ej odlas till åker, utan helst blott
till skog, varvid kan vara nödigt att bryta
al-lagret för att trädens rötter skola kunna
nedtränga. I Danmark, där h. förekommer
i stor utsträckning och ett kraftigt arbete
ägnats åt dess nyttiggörande, har man även
genom bevattning förvandlat den till äng.
Odlingen till åker inledes i Danmark vanligen med
bränning av ljungen och annan
buskväxtlighet, vilket bör ske, då marken är fuktig, så
att myllan ej uppbrännes och fara för eldens
spridning ej finnes. Därefter plöjes grunt,
och jorden får ligga orörd 2—3 år, tills den
multnat något och blivit skör. Sedan harvas,
plöjes till fullt djup, påföres märgel, vanligen
5—10 kbm., per ha., eller, i brist därpå, 4—6
ton jordbrukskalk, och efter ännu en plöjning
sås råg. Då ett hårt allager ligger så ytligt,
att det kan nås med redskapen, brytes det
genom alvplöjning. Jfr Ljunghed.
Hedbi. Se Biraser.
Hedera. Se Murgröna.
Hedskog. Se Skogstyper.
Helianthus. Se Jordärtskocka, Solros.
Heliotrop, Heliotropium peruuianum L.,
en till de strävbladigas familj, Bovvaginaceœ,
hörande, från Peru härstammande ört med starkt
vaniljdoftande, violetta blommor i grenig
klase. Odlas i en mängd sorter i kruka och
som rabattväxt. Förökas med frösådd eller
sticklingar i värme under glas, varefter
plantorna utplanteras i början av sommaren.
Helleborus. Se Julros.
Helminthosporium. Se Strimsjuka.
Helosttextur. Se Ost.
Helvella. Se Murkla.
Hemdjur, vård om, skada av. Se
Hägnads-skyldighet II.
Hemerocallis. Se Daglilja.
Hemman. Se Fastighetsregister, Mantal.
Hemmansklyvning. Se Jorddelning.
Heracleum. Se Björnloka.
Hermelin. Se Vessla.
Herpes. Se Ringorm.
Herrgård. Se Jordbruk.
Herrgårdsost, så kallad, emedan den
ursprungligen bereddes å herrgårdar. Den
härleder sig från schweizerosten, som under tiden
efter 1830 bereddes å Ruuthsbo och
Marsvinsholm i Skåne, och har från denna lånat
upptagningssättet, i det att ostmassan samlas
under vasslen till en klump före överförandet i
formen, varav följer, att osten får
helosttextur (se Ost). Schweizerosten uppvärmdes
till 56—570 C, h. endast till 42—44° C. Den
senare erhöll härigenom flere och mindre
pipor samt hastigare mognad än schweizerosten.
Till denna mera småpipiga typ av h. har
under de senare årtiondena kommit en mera
stor-pipig, till texturen lik schweizerost, därigenom
att eftervärmningstemperaturen vid en del me-
jerier höjts till 50—550 C. Till h. används
°-5—2 % renkultur av surmjölksbakterier,
under det att till emmenthalerost används
renkultur av B. casei e. Storpipig h. fordrar q—
12, småpipig 3—6 månader till mognad. Båda
sorterna beredas i flatcy lind risk form, med
35—38 cm. diameter, 10—13 cm. höjd och
12—15 kg. vikt. L. Fr. R.
Herrgårdsras. Denna beteckning användes
vanligen för nötkreatursstammar, som under
vid herrgårdar vanligen rådande jämförelsevis
gynnsamma villkor bildats, oftast med ursprung
av från annat håll tillförda mer storvuxna
djur. De åtnjöto stort anseende under
1800-talet, intill dess man allt mer fullständigt
övergick till renavel av de nu i landet använda
kreatursraserna, och hava i många fall lämnat
ett värdefullt material för de nuvarande
stammarnas uppkomst genom korsning med- de
utländska raser, varav vår nuvarande
nötboskapsstock i södra och mellersta Sverige består.
Ursprunget till de svenska herrgårdsraserna
var i de flesta fall röda djur från Skåne eller
Danmark. Så var antagligen förhållandet med
den rödbruna Strömsholmsrasen,
vilkens uppkomst plägar hänföras till omkring
mitten av 1700-talet införda djur från Skåne,
Danmark eller Holstein. Denna ras, som ännu
efter mitten på 1800-talet i mellersta Sverige
åtnjöt stort anseende för god kroppsbyggnad
och mjölkrikedom, fanns på en mängd gårdar
i Mälarprovinserna; ett stamholländeri av
dylika djur uppställdes på 1860-talet på
Stä-holm; numera har rasen försvunnit eller uppgått
i Ayrshirerasen. Kobergsrasen, som
vid samma tid åtnjöt gott anseende i
Västergötland, hade antagligen liknande ursprung,
utseende och egenskaper. Av än större intresse
är den gamla stam avh., vilken sedan mitten
av 1700-talet fanns å Stjärnsund i Närke.
Denna stam, som beskrives som stor, rödbrun
och som, även den, torde varit av skånskt
ursprung, gav genom därifrån förda djur
upphov till några under 1800-talets förra del
berömda herrgårdsstammar eller »raser», ss.
Degebergs-, Katrinebergs- (i Värmland),
Valaholms- (i Västergötland) och Laxåstammarna
(Närke). Stjärnsundsstammen, förstärkt med
djur från Laxå och senare korsad med
Korthorn och Ayrshire, har sedan 1890-talet
blivit grundstammen för den nutida
rödbrokiga svenska rasen (sed. o.).
Som framstående herrgårdsraser hava
ytterligare varit omtalade: Strömserum
s-rasen (på Strömserum i Kalmar län), en först
grå, senare genom blandning med småländsk
lantras gul ras, antagligen härstammande från
Holstein; Borgholms- och
Ottenby-raserna, som uppgivas härleda sig frän svarta
holländare, senare korsade med holsteinare,
som gåvo dem den omtyckta bruna färgen;
Tidörasen (i Västmanland), uppkommen
genom korsning med Gallowayrasen; samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
