Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundkäx ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
lägsen kreatursstams förbättring införde
avelsdjur från andra länder, där detta djurslag
ansågs vara bättre, och detta sätt för avelns
förbättring var i vårt land alltifrån Gustav
Vasas tid till långt in på 1800-talet snart sagt
det enda förekommande och skedde genom
statens försorg i stor utsträckning. Ännu
inemot mitten av förra århundradet ansågs
förädling så gott som liktydigt med korsning
och inavelns betydelse huvudsakligen vara att
befästa genom korsningen till stammen
tillförda men föga beständiga, goda egenskaper.
Härvid stödde man sig i viss mån på den av
Buffon framställda teorien, att blandning
av olika raser, från länder med olika
naturförhållanden framkallade ädelhet samt ökad
livskraft och produktionsförmåga men inavel
däremot urartande och svaghet. Vid nämnda
tid började dock med styrka framhållas, att
förärvningens säkerhet blir större och
föräldrarnas egenskaper bättre sammansmälta, i
samma mån de till sina egenskaper likna
varandra, och att inaveln sålunda har företräde, då
det gäller att befästa de goda egenskaperna
hos en kreatursstam. Tillika framställdes
uppfattningen om den enskilda djurindividens
förmåga att lämna sina egenskaper i arv åt
avkomman till och med i högre grad, än de
framträdde hos för äldradj uret självt
(individualpotens) enl. Nathusius och Settegast.
Oppositionen mot korsning blev småningom allt
starkare, och man övergick mot 1800-talets
slut avgjort till renavel, som redan kort efter
århundradets mitt haft avgjorda förespråkare
(i den skandinaviska Norden först dansken
Prosch), jämte det man fäst allt större avseende
vid användning till avel av sådana djur
(särdeles handjur), som visat sig äga stor förmåga
att lämna sina goda egenskaper i arv åt
avkomman. Under det att sålunda de inhemska
raser, vars förädling börjat tidigare, till stor
del eller helt och hållet uppgått i de utländska
raser, som använts till förädlingen (södra och
mellersta Sveriges häst-, nötkreaturs-,
svin-och hönsraser), så hava de lantraser, som förut
blivit föga berörda av dylik korsning, i senaste
tid med framgång förädlats genom renavel
(ex. fjällras, rödkullor, nordsvensk häst).
Denna har ock tillämpats för konsolidering av de
raser, som framgått av förädlingskorsningen.
Vid detta förädlingsurval fäste man till en
början huvudvikten vid de yttre former och
tecken, som voro utmärkande för rasen i fråga.
Mot den formalism, som härvid småningom
tog överhand, uppstod omkring sekelskiftet
en allmän reaktion, och med vidhållande av
fordringarna på en för rasen typisk exteriör,
ss. tecken till rasrenhet och konstans, lades
allt större vikt vid djurens
produktionsförmåga, härkomst från framstående typiska
föräldradjur, i ju flera led dess bättre, samt
nedärvningsförmåga, bedömd efter avkommans
egenskaper. Särskilt har allt större avseende
fästs vid handjuren även som överförare till
avkomman av rent honliga egenskaper ■ (ss.
hög mjölkavkastningsförmåga och fet mjölk —
»mjölktjurar», »smörtjurar»). Dessa
grundsatser för avelsurvalet hava i senaste tid fått stöd
av de förärvningslagar, som framställts av
Mendel och hans efterföljare (se Ärftlighet),
vilka lagar dock ej här på samma sätt som vid
växtförädlingen kunnat vinna direkt
tillämpning, då djuren ss. korsbefruktare även vid
renavel aldrig äro fullt homozygota. Den
moderna ärftlighetsläran har vid djuraveln fått
tillämpning huvudsakligen så till vida, som
den visat fördelen av renavel med avelsmaterial
av i avseende på föräldrarnas i flera släktled
egenskaper noga känd härstamning och med en
konstans bevisad genom avkomman.
Uppfödningen, däri inbegripet en ändamålsenlig vård
och utfodring, har visserligen förlorat sin
betydelse som grundläggande för förädlingen, då
man övergivit tron på genom yttre
förhållanden framkallade egenskapers ärftlighet,
men ingår fortfarande som ett viktigt moment
vid h., emedan endast därigenom de förefintliga
ärftliga anlagen kunna komma till full
utveckling men genom olämplig uppfödning kunna
undertryckas. Om husdjursavelns
vetenskapliga begrepp, se Avel.
Husdjursskötsel. Efter vad fornfynd visat,
var hunden husdjur hos oss redan under den
äldre stenåldern, och sedan följde under den
yngre stenåldern getter, får, nötboskap, svin och
sist hästen, under det att tecken till åkerbruk
påträffats först från slutet av detta tidsskede.
Flertalet folk torde också hava varit
övervägande boskapsskötande, innan de blivit
bofasta jordbrukare, och många folk hava ännu
ej överskridit den förra ståndpunkten. I stort
sett har husdjurens antal i förhållande till
folktalet och i regel även deras betydelse för
folkets livsuppehälle avtagit i jämnbredd med
odlingens framåtskridande, vilket för
Sveriges del framgår av följande avrundade
siffror:
157I1 1805 1900 1919 I
Hästar .... HCOOO 392000 533000 716000I
Kor.....420000 803000 1765000 1607000I
Andra nötkr. . 195000 649000 817000 9A4000
Får.....I404000 12IÖOOO 1261000 1564000
Getter .... J130000 140000 80000 133000
Svin .... 206000 400000] 806000 717000
Reduc. kTeat. i
enh. pr 1000inb. 1540 831 661 • 550
» v IOO haj II
åker.....i — | (240) | 83 | 82 j
1 Sverige utom de danska landskapen och Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
