Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Immunitet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
på anordningarna beroende högsta värde.
Genom att införa en kärna av mjukt järn i
trådspolen förstärker man i hög grad det genom
strömmen alstrade magnetiska fältets styrka.
Om strömmen sedan avbrytes, försvinner det
magnetiska fältet och därmed samtliga
kraft-linjerna. Har man en annan spole, N:o 2,
likaledes av överspunnen koppartråd, helt skild
från N:o 1, men i dess omedelbara närhet,
antingen inuti eller omkring spolen, så måste ju
i denna induceras ström, som, medan antalet
kraftlinjer växer, går i en, medan det avtager,
i motsatt riktning. Så länge strömmen genom
spolen 1 går fram med oförändrad styrka, hur
stor som helst, går ingen ström genom spolen 2,
ty det är nu samma antal kraftlinjer, som
omslutas av dess trådlindningar, och det är endast
ändringen i deras antal, som framkallar
induktionsström. Söm vid plötsligt slutande eller
avbrytande av strömmen den tid blir mycket
kort (endast en liten bråkdel av sekunden),
under vilken samtliga vid den
förhandenvarande anordningen möjliga kraftlinjer vid
strömmens slutande alstras och vid dess
avbrytande försvinna, bli de inducerade
strömmarna mycket högspända men av kort
varaktighet. På detta sätt framkallade
induktionsströmmar ha fått användning för medicinskt
ändamål och vid röntgenfotografering.
Om växelström skickas genom spolen 1,
inträda oupphörliga ändringar i de magnetiska
kraftlinjernas riktning och antal, och det
måste därför också uppkomma
induktionsströmmar i spolen 2, vilka ändra riktning lika
ofta som i spolen 1 och följaktligen bli
växelströmmar med samma periodtal, som den
växelström har, vilken framkallar dem.
Potentialen behöver däremot ej bli
densamma. Emedan denna stiger i samma mån,
som trådlindningens varvantal ökas, kan den
inducerade växelströmmen, som vi kalla den
sekundära, till skillnad från den
inducerande, som kallas den primära, få en
mycket högre potential än denna, om
varvantalet göres mycket stort. Men som effekten,
vilken beror av både potential och strömstyrka
(se Elektricitet), naturligtvis ej kan stiga,
måste strömstyrkan minskas i motsvarande
grad, ja ännu mer, då ju alltid någon förlust
av energi äger rum, vilken visar sig genom
uppvärmning.
Transformering. Detta sist anförda
sätt att framkalla induktionsströmmar har
fått den största betydelse, ty det möjliggör
såväl förändring av växelström med
jämförelsevis låg potential och stor strömstyrka i den
primära ledningen till växelström i den
sekundära ledningen med mycket högre potential
men så mycket mindre strömstyrka, som en
ändring i motsatt riktning av högspänd
växelström till mer lågspänd med motsvarande
ökning av strömstyrkan. Sådan förändring av
strömmen kallas transformering och de därför
konstruerade apparaterna
transformatorer. Det är endast tack vare dessa, som
det varit möjligt att i smala trådar och således
med rimliga kostnader för ledningarna
överföra tiotusentals hästkrafter många mil (se
Energiöverföring). Konstruktionen av en god
transformator går ut på, att skillnaden mellan
den primära och den sekundära strömmens
effekt skall bli så liten som möjligt, ätt den
oundvikliga energiförlusten ej skall uppvärma
transformatorn så, att denna skadas, samt att
den högspända elektriciteten ej bryter igenom
isoleringen, så att det blir överslag. Det
magnetiska fält, som alstras av strömmen
i den primära spolen, förstärkes i hög grad,
om det inuti denna finnes en kärna av mjukt
järn, och fortsätter denna järnkärna utom
spolen, så att den bildar en sluten krets, ökar
detta ytterligare det magnetiska fältets styrka.
Fig. ger en schematisk bild av en
utföringsform: båda sidorna av den ramformiga
järnkärnan omslutas av såväl primär- (P) som
sekundär- (S) spolar, och man ser, att järnkärnan
ej består av solida järnstycken utan av tunna
skivor. I sammanhängande metallmassor skulle
växelströmmen framkalla induktionsströmmar,
vilka aldrig skulle komma ut i den
sekundära ledningen men för sin alstring skulle
kräva en del av den i primärströmmen tillförda
energien. Sådana s. k. virvelströmmar
reduceras till det minsta möjliga genom att
järnblecken göras mycket tunna, 0.3—0.5 mm.,
och väl isoleras från varandra genom tunt
papper eller fernissa. På detta sätt kan man i
den sekundära strömmen återfå ända till 95 %
eller mera av den primära strömmens effekt.
Förlusten går till uppvärmningen av
transformatorn, varför denna måste kylas. Dels för
kylningen, dels för att åstadkomma en god
isolering, så att överslag förebygges, äro
transformatorerna nedsänkta i en genom långvarig
kokning från vatten väl befriad olja,
Olje-isolerade transformatorer ha framför blott
luftisolerade fördelen, att de förra kunna
uppställas utan skydd i det fria. Alla
stolptransformatorer äro oljeisolerade, vilket måste vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
