Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ishus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
546
mill. hektars ytinnehåll. I våra dagar torde
man i mera odlade trakter knappt kunna draga
någon större ekonomisk nytta av att själv
utöva j., men en jordägare, som vårdar sig
om villebrådet på sina marker, kan ofta skaffa
sig en avsevärd inkomst genom att utarrendera
jakträtten till nöj es jägare.
En bestämd skillnad göres vanligen mellan
jakt i egentlig mening, varmed avses jakt med
skjutvapen, och fångst medelst saxar, giller
eller förgiftade beten.
A. Jakt. Man brukar skilja mellan:
i. Drev- eller klappjakt: ett
område av jaktmarken inringas av drevmanskap,
som driver villebrådet framför sig mot en på
förhand utställd skyttekedja. Förr, då björn
och varg härjade bland boskapen även i
mera befolkade trakter, anordnades stora
drevjakter eller skall, i vilka stundom tusentals
personer deltogo. Numera företagas endast
mindre, öppna drev, s. k. klappjakter, på älg
och i södra Sverige på rådjur, hare och fasan.
2. Jakt med hundar kan vara j.
med drivande hundar eller stövare, med
stående fågelhund, med skällande fågelhund samt
med grythundar (se Hund: Jakthund).
3. Ståndskytt é, som omfattar alla
jaktsätt, som gå ut på att ställa sig i försåt för
villebrådet vid dess växlar eller bo- och
betesplatser eller att locka det till sig, ss. andskytte
på sträck och mor kullskytte på drag, sjöfågel-j.
för vättar, orr-jakt för bulvan, kråkskytte
för uv, rävskytte för åtel o. s. v.
4. Smyg- eller gångskytte: jägaren
smyger sig på villebrådet utan hjälp av hund,
ss. det allmänt använda jaktsättet att vid
spårsnö skjuta hare på »sätet», skogsfågelskytte
på topp, spårjakt på älg samt s. k. pyrschjakt
på rådjur och hjort i s. Sverige.
Litt.: Thor Högdahl, Nya jaktboken, 2:a
uppl. 1919. Arvid Knöppel, Jaktskyttekonsten
med hagelgevär.
B. Fångst. Sedan äldre tiders mer
primitiva fångstapparater, ss. gropar, stockgiller,
lämmar, snaror m. fl., utom vad beträffar
snarfångst av skogsfågel och ripor i
fjälltrakterna, mer och mer kommit ur bruk, idkas
djurfångst vanligen endast på två sätt: med
saxar eller slagjärn och med förgiftat bete.
1. Saxar användas huvudsakligen för
fångst av räv, mer sällan av varg, järv, utter,
mård och hermelin. Betsaxar kunna
utläggas lika väl på barmark som i snö. Då djuret
med munnen griper det vid gillret fästa betet,
slå saxbyglarna om djurets hals eller kropp
och förorsaka vanligen en hastig död.
Trampsaxar göras merendels jämförelsevis små och
utläggas under snön i ny gångna spår. Då djuret
trampar på gillerinrättningen, slår saxen fast
omkring dess ben och hindrar dess rörelse,
så att fångstmannen lättare kan spåra och
upphinna sitt byte. Bulvansaxar, som
användas för fångande av rovfåglar, gillras
med en konstgjord orre som bete och anbringas
i toppen av träd, i vilka fåglarna bruka slå
till. Såväl trampsaxar för rovdjursfångst som
rovfågelsaxar förorsaka ofta sina offer svåra
lidanden, varför deras användning är begränsad
genom lagbud. Se Jaktlagstiftning.
2. Förgiftade lockbeten hava
sedan långt tillbaka använts för fångst av i
synnerhet räv. Som gift användes vanligen
stryknin (se Alkaloid och Gift). Det
utlägges i småfisk, döda råttor o. dyl., och dess
förtäring förorsakar våldsam stelkramp och
efter någon stund död genom kvävning. 5—10
cg. salpetersyrat stryknin anses tillräckligt
för att döda en räv. I jaktvårdssyfte har man
på senare tid börjat döda kråkor med
fosformos, ett gift, som vållar sina offer svåra
lidanden (se Fosfor, Gift). Djurfångst med
förgiftade beten medför trots alla försiktighetsmått
ej sällan, att såväl hundar som nötkreatur
falla offer för i marken kvarglömda
stryknin-förgiftade beten, vilka länge bibehålla sin
giftighet, och fosformos har visat sig farligt
icke blott för kråkor utan även för en del
andra fåglar. Dessa omständigheter och det
ur djurskydds vänlig synpunkt mindre
tilltalande i själva fångstsättet ha framkallat
stränga inskränkningar i rätten att använda
vissa slag av förgiftade beten. Se Gift:
Giftstadgan, Jaktlagstiftning. T. H—1.
Jaktgevär och jaktammunition. De
moderna jaktvapnen utgöras dels av hagelgevär,
dels av kulgevär, s. k. studsare. Hagelgevären
äro i allmänhet dubbelpipiga och försedda med
bakladdningsmekanism av s. k. Top
leversystem med nyckel mellan hanarna. På en del
för röksvagt krut avsedda gevär är
slutningsmekanismen förstärkt medelst en s.k. Greeners
kryssbult, som på tvären genomlöper lådans
stötbotten och pipspångens förlängning.
Piporna, som numera vanligen tillverkas av stål
— s. k. damaskerade pipor börja mer och mer
komma ur bruk —, äro i allmänhet omkring
75 cm. långa; dock kunna de göras åtskilliga
cm. kortare eller längre, utan att detta
behöver inverka på gevärets skjutförmåga. De
göras antingen helt cylindriska eller
mer eller mindre trångborrade, d. v. s.
förträngda mot mynningen, varmed avses att
få dem mera tätskjutande. På de flesta
dubbelbössor är högerpipan, med vilken man vanligen
skjuter först, cylinderborrad, under det
vänsterpipan, varmed skjutes, då villebrådet
hunnit längre bort ifrån skytten, är trångborrad.
Man skiljer mellan hangevär och s. k. hanlösa
gevär (»hammerless») med inuti lådan anbragta
osynliga hanar. Dessa spännas, samtidigt med
att piporna öppnas, men uppfångas och
fasthållas, då geväret åter fälles ihop, av en
säkringsinrättning. Då man vill skjuta, fråndrages
»säkringen» medelst en spärr, varvid båda
piporna samtidigt bliva klara till skott. Hagel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
