Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordavsöndring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5’6ö
18. Gyttja/
19. Mild mulljord.
20. Sur mulljord.
21. Svartmylla.
22. Sandmylla*
23. Lermylla.
Dessa särskilda jordarter beskrivas under sitt
"namn, resp. huvudord (ex. Märgel).
Jordavsöndring. Se Jorddelning.
- Jordbakterier. Jorden är de flesta
bakteriearters ursprungliga och naturliga hemvist. De
leva där i de ytterst tunna vätskehinnor, som
omgiva varje liten jordpartikel.
Antalet bakterier och övriga
mikroorganismer i åkerjorden kan växla från några
få tiotusental till mer än 100 millioner på 1 g.
jord. I torr, sandig, mullfattig jord, likasom
i allmänhet i sur jord, är bakteriehalten låg,
medan neutrala eller alkaliska, myllrika
lerjordar äro de bakterierikaste. I allmänhet
står bakteriemängden i direkt förhållande till
jordens halt av lösliga organiska ämnen och
därigenom även till mullhalten, under
förutsättning av att övriga kemiska och fysikaliska
•förhållanden i jorden äro gynnsamma.
Mängden av bakterier är rätt låg i det allra översta
ytlagret, där sol och uttorkning hämma deras
utveckling, men störst i lagret från omkring
1 cm. under ytan ned till 2—3 dm. djup, alltså
i matjordslagret. I detta finnas nämligen de
bästa betingelserna för bakterielivet, ss.
organisk och oorganisk näring, lufttillträde,
pas-* sande reaktion och fuktighetsgrad. Sedan
avtager bakteriehalten rätt hastigt mot djupet
och upphör 2—3 m. under jordytan. På detta
djup är nämligen såväl organisk näring som
lufttillträdet otillräckligt för bakterielivets
bestånd, varjämte jorden likasom ett filtrum
kvarhåller bakterierna i de övre skikten.
Antalet växlar under olika årstider och har
befunnits vara störst i september och i februari
men minst i juli och november; Det förra kan
förklaras därmed, att bakteriernas förökning
mattas efter den livliga utvecklingen under
våren och hämmas av sommartorka men
gynnas av eftersommarens varma och fuktiga
väderlek; det stora antalet under vintern kan
(enl. Barthel) möjligen vara skenbart,
förorsakat av att jordens frysning spränger sönder
bakterieklumparna, vilka därför efter spridning
i plattkulturer giva upphov till ett större antal
kolonier.
Arter. Jorden hyser vitt skilda arter av
bakterier och andra mikroorganismer, ss.
mögelsvampar och strålsvampar, jästliknande
svampar, lägre alger och protozoer, vilka alla
på olika sätt bidraga till växtnäringsämnenas
omsättning. Bakterierna spela dock härvid
den främsta rouen, .därefter strålsvamparna.
Av j. förekomma ett otal arter, tillhörande
alla bakteriernas olika formgrupper, ss. kocker,
sporbildande och icke sporbildande stavar,
vibrioner och spiriller (se Bakterier). Såväl
exklusivt aeroba som exklusivt anaeroba
förekomma om varandra, varigenom de förra
möjliggöra de senares utveckling, i det att de
absorbera markluftens syre och sålunda skydda
anaeroberna för detta.
J:s betydelse i naturens hushållning
består däri, att de sönderdela i jorden
befintliga organiska ämnen, så att kvävet och kolet i
dessa slutligen överföras i för växterna
assi-milerbar form. Dem förutan skulle alltså ej
något högre växtliv kunna bestå.
Äggviteämnena och andra kvävehaltiga föreningar
sönderdelas av olika förruttnelsebakterier till
enklare sammansatta föreningar, som sedan av
ammoniakbildande bakterier (vanligen små,
icke sporbildande stavformer, ss. Bacterium
fluorescens, B. caudatum m. fl.) vidare
sönderdelas under ammoniakbildning. Vissa
förruttnelsebakterier kunna föra sönderdelningen ända
till ammoniak, som oxideras av
salpeterbakterierna först till nitrit sedan till nitrat (n i t r
i-fikation). Sålunda överföres kvävet från
organiska föreningar till oorganiska, som kunna
assimileras av växterna och användas till
uppbyggandet av nya äggviteämnen. En del
j. kunna under vissa förhållanden, nämligen
vid rik tillgång på organiska ämnen och
samtidig syrebrist i jorden (vid hög fuktighetshalt)
sönderdela den bildade salpetern genom
reduktion (denitrifikation). Vissa j., såväl aeroba,
ss. särskilt Azotobacter-arterna, som anaeroba,
t. ex. de till Bacillus arnylobacter-gru-pipeiL
hörande smörsyrebakterierna, hava förmågan
att binda luftens fria kväve och upplagra detta
i sina celler i form av bakterieäggvita. Vid
bakteriecellernas död sönderdelas denna av
andra bakterier på sätt förut beskrivits, och
kvävet kan därigenom komma växterna till
godo. På detta sätt tillföras stora mängder
kväve till jorden ur luftkretsen. Vid odling av
baljväxter anrikas även jorden rned kväve
genom baljväxtbakteriernas (se d. o.)
verksamhet.
Kväveabsorption. En del av det i
jorden befintliga ammoniak- och
salpeterkvävet assimileras av j. och andra mikroorganismer
på samma sätt som av de gröna växterna och
undandrages sålunda dessa, åtminstone för
en tid. Någon verklig kväveförlust uppstår ju
dock ej härigenom, då kvävet vid
mikroorganismernas upplösning återvinnes i form av
ammoniakkväve.
Kolsyrebildning. Vid de organiska
ämnenas sönderdelning genom j. avskiljes
kolet slutligen i form av kolsyra. Sådan alstras
vid mikroorganismernas andning, och denna
kolsyra, löst i markvätskan, bidrager i hög grad
till mineralpartiklarnas upplösning, varigenom
dessa bliva tillgängliga för såväl de högre
växterna som för bakterierna själva. Bakterierna
leva nämligen av samma mineraliska
näringsämnen som övriga växter. Särskilt fosforsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
