Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkmjölk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
långa mellantider medföra stora växlingar i
jordens kalkhalt och större förlust genom
uttvättning, än då smärre mängder tillföras,
giver man numera sådana men med kortare
mellantider. Fall finnas dock, då en mycket
stark k. är lämpligare än en mindre, varom
azotobacterprovet lämnar upplysning. Vanligen
gives högst 3—5 ton kalk (oxid) motsvarande
100—150 hi. släckt kalk, vilka mängder
ifrågakomma egentligen blott för att göra styv lera
mer lättbrukad, något som för övrigt numera
sällan ifrågakommer. Som första
grundkalk-ning vid odling av sur mossjord brukas också
stora mängder, 2—3 ton kalk (60—90 hi. släckt
kalk) per ha., men eljest vanligen 1—2 ton
kalk (30—60 hi. släckt kalk) en gång i ett
omlopp på 6—7 år.
Om kalks verkan på parasitsvampar. Se
Kalk.
Om statsbidrag till kalkfrakter, se Kalk.
Kalkon, Meleagris gallopavo L., hönsfågel,
utmärkt av att huvud och hals äro nakna och
försedda med köttiga bihang. K. härstammar
från Amerika, där han hölls som husdjur
redan före européernas ankomst, och varifrån
han infördes till Europa omkring 1520. I
Sverige har k. hållits som tamfågel sedan
1600-talet, men dess avel har aldrig här nått sådan
Brons-kalkon.
omfattning som exempelvis i England, där
k.-kött användes i stor utsträckning. Dock
synes uppfödningen av kalkoner, som hållas
uteslutande för köttets skull, under senare år
ökats även hos oss. Enligt den officiella
statistiken var deras antal år 1919 omkr. 4,000. Då
kalkoner långt mer än höns leva på grönfoder
•och bete samt deras foder i medeltal behöver
vara mindre äggviterikt än hönsens och
slaktdjuren betalas väl, ställer sig uppfödningen
betydligt billigare än av höns i förhållande till
djurens värde.
Raser. I vårt land förekomma egentligen
endast 2 raser bron s-k. och vit (ho
1-ländsk) k. Av den förra når tuppen en
standard vikt av 14 kg. och en utvuxen höna
kan gå upp till 7 kg. samt en ungtupp första
hösten upp till 9 kg. Den vita är mindre. Det är
icke skäl att söka driva upp storleken över
standard, emedan mycket stora djur äro mindre
eftersökta. De båda raserna ha i det närmaste
samma kroppsbyggnad och skiljas
huvudsakligen på färgen.
Den är hos bronskalkonen, som namnet
angiver, en i brons stötande blåsvart till brun
färg. Dock förekomma vita randningar å en
del av fjädrarna. Huvudet är liksom hos vit
k. rött och förändras till blå vitt allt efter
djurets sinnesstämning. Näbben är mörkt
horn-färgad, något ljusare mot spetsen, ögonen
mörkbruna, struplappen röd. Tuppen har en
stor svart tagelliknande s. k. brösttofs. Vit
k. har helt vit fjäderskrud med undantag av
den hos tuppen förekommande brösttofsen,
som är svart. Ben och tår äro hos bronsk.
rödaktigt köttfärgade, hos den vita rödaktigt
vita.
Avel. En tupp hålles till 3 —5 hönor. Minst
tvååriga avelsdjur äro att föredraga, då yngre
giva en svagare avkomma. Här liksom vid
annat fjäderfä gäller, att hanen bör vara i det
närmaste obesläktad med hönorna.
Värp-ningstiden brukar börja i mars, och djuren
böra då fodras så, att de ej bliva feta.
Äggantalet växlar mycket, men bör i varje fall
uppgå till 40—50 äigg per höna. Äggen kunna
kläckas antingen direkt av k.-hönan, som
kan täcka omkring 15 ägg, eller under vanlig
höna. Det senare är att föredraga för att förmå
k.-hönorna att snarast begynna en ny kull.
Ruvningstiden är omkr. 28 dygn. Kalkonhönor
ruva mycket troget, varför de även användas
för att ruva hönsägg.
Uppfödningen är fullkomligt som för
hönskycklingar, och man kan mycket väl låta
k.-kycklingar gå tillsammans med samtidigt
kläckta hönskycklingar. De förra äro icke
svårare att uppföda än de senare, om man
undantager, att de äro något mera ömtåliga för
fukt, varför de icke böra utsläppas, innan
daggen gått ur gräset, och böra skyddas vid
regn. De äro under uppväxten begivna på
skuret grönt, varav de måhända äta något
rikligare portioner än kycklingarna. När
de bliva några månader gamla, måste de
ovillkorligen få tillfälle att ströva fritt ikring ett
ganska stort utrymme, i vilket fall de själva
genom betning förse sig med större delen av
sitt foderbehov, varför deras
uppfödningskostnader bliva avsevärt lägre än
kycklingarnas. Då sädesåkrarna på hösten skördats, böra
kalkonerna liksom gässen få beta dessa.
Största efterfrågan på k.-kött är fram emot
jultiden. Efter det att djuren återkommit från
stubbåkrarna på senhösten, underkastas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
