Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klibbröta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i8
dels oftast efterföljes av sen och kall vår.
Vårsädesskördarna synas däremot mer
påverkas av nederbördsmängden i södra och
mellersta delarna av landet, där den vanliga
försommartorkan hindrar groningen och den första
tillväxten, men i Norrland mer av
temperaturen, i det att växttidens korthet gör tidig
vår, varm sommar och sent inträdande
höstfrost till det utslagsgivande. (Litt. Ax. Wallen,
i Lantbr.Akrs Handl. Bd 57, N:o 8.)
Åtskilliga ordstäv giva uttryck åt samma
förhållanden. »April snö farago» liksom »april
våt, maj kall fylla bondens lada all», tyda därpå,
att fuktig och i samband därmed sval vår
motverkar den för vårsäden skadliga uttorkningen
av jorden och den för höstsäden farliga
omväxlingen av sol varma dagar och klara kalla
nätter.
Klinker betecknar ett tegel, som bränts
så hårt, att dess massa sintrat och blivit
glasartad. Det tillverkas till beläggning av
gångbanor och till för väta ogenomtränglig
golvläggning. H. J. Dft.
Järnklinker, eller golvplattor av
gjutjärn, är ett för sin hållfasthet utmärkt
golv-läggningsmedel, allmänt använt i mejerier,
där golvet är utsatt för större påfrestning, ss. i
lastbryggor och mjölkmottagningsrum.
L. Fr. R.
Klint. 1. Släktet Centaurea av
korgväxternas familj, Compositœ, utmärkt av blott
rörformiga blommor, av vilka de yttersta i
korgen äro stora, könlösa. Vanliga vildväxande
äro blåklint, C. ey artus L., ett allmänt ogräs i
höstsäd, samt rödklint, C. jacea L. och
C. Scabiosa L. i gräsmarker. Blåklintens
egendomligt formade frukter (se fig. i art. Ogräs)
finnas ofta i råg, men avlägsnas lätt med
sädesrensningsmaskin. Som blomväxter odlas bl. a.
C. montana L. med lilafärgade och C. moschata
L. med purpurvioletta, luktande blommor samt
blåklint i växlande färger, som bladväxt den
låga, vitbladiga C. candidissima.
2. A gr ostemma. Se Klätt.
Klipp. Se Kolning.
Klippare. En förr vanlig beteckning för
små vuxna, men raska och uthålliga hästar.
Klocka, Campanula, av fam. Campanulacece,
är utmärkt av stora klockformiga blommor
och talrika små frön i fröhus, som öppnar sig
med hål på sidorna, varigenom fröna lätt
spridas. Av de vildväxande arterna är
ängsklockan, C. patula L., i norra Sverige ett ytterst
rikligt förekommande ogräs i vallar, men som
försvinner vid odling av kortvariga vallar insådda
med ogräsfritt frö. Några utländska arter,
i synnerhet den ståtliga tvååriga C. medium L.f
odlas som prydnadsblommor. Se
Blomsterodling.
Klocklilja, Leucojum, ett släkte av
familjen AmaryllidacecB, liknande snödroppen,
Ga-lanthus, från vilken det skiljes genom
klockfor-mig kalk med alla 6 kalkbladen lika. Den i
mellersta Europa vildväxande L. vernum L.
med 1-blommiga stänglar hör till de tidigaste
vårblommorna, dock senare än snödroppen,
och odlas rätt allmänt på grupper. Mindre ofta
påträffas L. œstivum L., med 3—5 blommor på
skaftet, blommar i juni. Båda arterna fordra
god jord, äro härdiga i mellersta Sverige men
böra helst skyddas genom lövbetäckning.
Klon. Se Förädling, vegetativ förökning.
Klor, Cl är ett enkelt ämne, som i fri form
bildar en tung gröngul gas, vilken starkt
angriper organiska ämnen och därför verkar starkt
retande på syn-, lukt- och andningsorgan. I
fritt tillstånd är k. ett kraftigt
desinfektionsmedel och framställes för detta ändamål
genom upphettning av brunsten
(mangansuper-oxid) med vattenlösning av klorväte (saltsyra),
varvid det senares väte syrsättes till vatten
och kloren blir fri. En lösning av k. i vatten,
klorvatten, användes för att bleka och
avfärga organiska ämnen. Som såväl
desinfektions- som blekmedel brukas dock oftare
k 1 o r k a 1 k (se d. o.)
K. förekommer i jorden i föreningar
(klorider) av kalium, natrium, kalcium och
magnesium, oftast’i små mängder. Blott i närheten
av havet och efter starkare gödsling med
klor-rika salter stiger jordens k.-halt över o. 1 %.
Dessa föreningar äro lätt lösliga i vatten och
utlakas därför snart av nedsipprande vatten.
Gödsling med klorhaltiga salter medför
uttvättning av jordens kalkhalt, emedan kloren
med kalcium bildar lättlösligt klorkalcium.
Denna uttvättning är dock fördelaktig så
till vida, som klorens skadliga verkan (se nedan)
förekommes.
För växterna synes k. vara ett nödvändigt
näringsämne, om än behövligt blott i ringa mängd.
Det anses medverka vid kolhydratens
omsättning och transport inom växten, men en högre
klorhalt i jorden motverkar
stärkelseavsättningen. Kloralkalier öka växtens vattenhalt
och synas även kunna befordra tillväxten samt
befordra sockeransättningen i betans rötter
(se Koksalt). Klorkalcium och klormagnesium
(se d. o.) verka åtminstone i större mängd som
växtgift, men det senare kan möjligen verka
gagneligt för vissa växter, ss. lucern.
Kloral, trikloraldehyd, CCl8CHO,
framställes genom inverkan av klorgas på
etylalkohol. Bildar en färglös vid 94.4° C.
kokande vätska med stark lukt och smak.
Dess förening med vatten, kloralhydrat,
CC13.CH0.H20, bildar kristaller, som lätt
lösas i vatten till en egendomligt luktande och
skarpt smakande lösning. Det är ett kraftigt
smärtstillande och sömngivande medel. Jfr Gift.
Klorkalcium, CaCl2, ett starkt
vattenupptagande salt, som tillsammans med is bildar
en kraftig köldblandning.
K. bildas i jorden vid gödsling med
klorhaltiga kalisalt och i jorden förefintligt
kalciumkarbonat. Då saltet är mycket lättlösligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
