Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Körskift ... - Körvelrova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;oo
i Västerbotten. De gå bäst till på en något lätt
jord i varmt läge.
Förädlingen sker i allmänhet på kärnstam
av fågelbär. Sötkörsbärsträden, som bliva
gamla och stora, planteras på större avstånd
än de mer småvuxna sur körsträdsort erna. K.
lida ofta av,gummiflöde (se d. o.), och då detta
befordras av kväverik gödsel, böra de hellre
gödslas med kompost- samt kali- och
fosfatgödsel än med kreatursgödsel eller latrin.
K. tåla ej väl beskärning, som framkallar stark
blödning; undantag gör dock skuggmorellen,
vilken därför med fördel odlas på spaljé vid
väggar. Den går val till även mot norr.
Som prydnadsväxter odlas
åtskilliga till släktet Prunus hörande arter:
Dubbelblommiga fågelbärs- och surkörsträd med
talrika vackra, vita blommor. Förökas genom
ympning. Rosenaprikos, P. Triloha
Lindi, från Kina, en lågvuxen art, som på våren
är översållad av praktfulla, ljust rosenröda
blommor på bar kvist, härdig upp till
Mälardalen och mycket använd även till drivning i
hus. Purpurbladigt kö rsb är s
plommon t rä d, P. Pissardi Hört., med purpur
rött bladverk och obetydliga blommor.
Sten-weichsel, P. Mahaleb L., en vacker
sydeuropeisk, storvuxen, mörkt grönbladig buske,
med små, vita blommor; planteras i grupper,
och begagnas till grundstam för
dvärgkörsbärsträd. Lagerkörs, P. laurocerasus L.,
en från Kaukasien härstammande, ständigt
grön buske med stora glatta blad. Uthärdar
ej svårare vinterköld och kan odlas på fritt
land endast i sydligaste delarna av landet.
Förökas genom sticklingar.
Körskift. Se Virkesdrivning.
Körtel, organ i djurkroppen, vilket har till
uppgift antingen att ur blodet avsöndra vissa
oanvändbara eller skadliga ämnen (exkret)
eller att bilda för vissa fysiologiska ändamål
avsedda ämnen (sekret). Alla verkliga körtlar
stå i direkt förbindelse med huden eller
slemhinnor. I sin enklaste form utgöra de en
blind-säckformig instjälpning, vars vägg består av
en tunn, elastisk bindvävshinna, på insidan
klädd med epitelceller och utvändigt
omspun-nen av ett tätt nät av kapillärkärl (enkla
tubulära eller rörformiga körtlar, ss. svettkörtlar,
mag- och tarmsaftskörtlar). Genom att röret
i sin nedre ände upprepade gånger förgrenas,
uppstå de sammansatta tubulära körtlarna,
ss. njurar och testiklar, och om grenarnas
yttersta ändar utvidgas till små blåsor
(körtelblåsor), uppkomma druvformiga körtlar, ss.
spott-körtlarna m. fl. De enkla tubulära körtlarna
utmynna direkt på huden (svettkörtlar) eller
slemhinnan (mag- och tarmsaftskörtlar); hos
de sammansatta och druvformiga körtlarna,
som oftast äro delade i skilda flikar (lober),
förena de finare grenarna sig till allt större
stammar med en för hela körteln gemensam
utförsgång, som kan vara ganska lång, så att
utmynningsstället ligger långt från själva
körteln (ex. testiklarna, öronspottkörteln).
Förutom de kapillära blodkärlen innehålla
körtlarna även rikligt med nervtrådar, som till
största delen härleda sig från det sympatiska
nervsystemet men delvis även från det
centrala. Epitelcellerna i botten på rören eller
körtelblåsorna äro de egentliga körtelcellerna,
vilka av det ur blodet upptagna råmaterialet
bilda körtlarnas avsöndringar (saliv från
spott-körtlarna, mag- och tarmsaft från mag- och
tarmsaftkörtlarna, galla från levern, urin från
njurarna, mjölk från juvret o. s. v.).* Denna
avsöndring befrämjas genom det i körtlarna
under deras arbete rådande höga blodtrycket.
Av de i körtlarna även rikligt förekommande
lymfkärlen återföras sedan till blodet de därur
upptagna ämnen, som ej kommit till
användning vid sekretionen. Vissa körtlar, som ligga
i lymfbanorna, bilda vita blodkroppar och
tjäna att som en sil kvarhålla och avskilja
smittämnen ur de till blodkärlen ledande
lymfkärlen. Se Lymfkärl. E. N—m.
Körvel. Detta namn användes för flera
olika flockblomstriga växter (Umbelliferœ) med
långsträckta delfrukter samt kryddartad söt
smak och lukt. — Spansk k., Myrrhis
odorata Scop., en mångårig storvuxen, saftig
ört med 3 dubbelt, pardelade finludna blad, vit
blomflock och stora, skarpt kölade delfrukter,
har stark anisliknande lukt. Arten, som växer
vild i mellersta och södra Europas
bergstrakter, odlades förr rätt allmänt som soppkrydda
och till beredande av läkemedel samt
förekommer ej sällan förvildad i parker och
trädgårdar. Körvelkäx l. körvelkax,
Cerefolium sativum Bess. 1. Anthriscus Cerefolium
L., är en i-årig. spenslig, mjuk men glatt ört
med blad liknande den förras samt långsträckta
frukter. Även denna art odlas för sin
angenämt kryddlika lukt och smak som soppört
och förekommer här och var förvildad.
Körvelrova,^ Chœrophyllum bulbosum L.,
är en tvåårig flockblomstrig ört (umbellat) med
rundat uppsvälld rot, vid basen rödfläckig och
styvhårig stjälk, flerdubbelt delade blad med
jämbreda bladflikar samt halvlånga, trubbigt
räfflade, på insidan kupiga delfrukter. Arten,
som växer vild i södra Europa, odlas här och
var för rotens skull, vilken når storleken av
små morötter (s. k. karotter) och har en
angenäm smak. »Fröet» (frukterna) bibehåller
dåligt sin grobarhet och sås därför helst på
hösten eller stratifieras till våren. Det radsås,
och plantorna gallras till 8—10 cm. avstånd.
På högsommaren avslutas tillväxten för året
och bladen avvissna. Då skördas rötterna, de
fullt utvuxna till förbrukning; de smärre
utsättas åter för att följande år utväxa.
Blomstjälkar utväxa andra året på de fullvuxna
rötterna och sätta rikligt med frö. Stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
