Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lerjorden är vanligen i sig själv rikare än
sand-och mulljord på fosforsyra och isynnerhet på
kali och har stor förmåga att binda dessa
ämnen i för växterna lätt åtkomligt skick.
Därför kan den utan synnerlig fara för förlust
genom uttvättning gödslas rikligt med såväl
kreaturs- som konstgödsel, varav den förra i
större mängder verkar luckrande och
upplivande på mikroorganismernas verksamhet i
jorden. På grund av lerjordens jämförelsevis
stora behov av bearbetning är trädning av
densamma vanlig, särdeles i landets mellersta
delar, där en grundlig bearbetning svårligen
medhinnes mellan en föregående grödas skörd
och höstsådden. Styv 1. passar företrädesvis
för höst vete, höstraps, kålrötter och långvarig
vall, under det att den mindre styva med fördel
användes för alla odlade växtslag. På grund
av bland annat lerjordens lämplighet för många
växtslag samt bruket att gödsla denna jord
med större mängder kreatursgödsel med längre
mellantid användas vanligen jämförelsevis
långa växtföljder, mest 6—7-skiftes, på
densamma.
Efter det geologiska ursprunget urskiljer
man:
1.. Diluvial och issj ölera, avsatt
i sötvattenssjöar ur av isälvarna medfört slam.
I Skåne finnes en kalkrik, mullfattig
diluvial-lera; inom småländska och norrländska
höglandet förekomma avlagringar av issjölera.
2. Moränlera, jökellera,
kross-stenslera, uppkommen genom inlandsisens
söndersmulande verkan på kalkstens- och
skifferbergarter, bildar större delen av
sydvästra Skånes åkerjord samt förekommer i
mindre utsträckning även inom och strax söder
om landets övriga siluriska områden. Den
utgör en oskiktad, mer eller mindre grusig men
stenfattig, kalkrik lera (märgel), som bildar
en mycket fruktbar, jämförelsevis lätt
bearbetad jordmån.
3. Ishavslera, glaciallera,
var-vi g lera är en med mellanlagrade tunna
varv av fin sand skiktad lera, bildad av det av
istidens jökelälvar till havet nedförda och där
avsatta fina slammet. Upp mot höjden äro de
lerartade delarna delvis urtvättade, varigenom
en mer sandig »backlera» uppstått. Efter en i
denna lera inblandad ishavsmussla, Yoldia,
kallas den stundom Yoldialera. Den
finnes, där landet under istiden låg sänkt under
havets yta, och den bildar inom kustlandskapen
samt det tvärs över landet från Vänern österut
gående låglandet ytjorden på något högre
liggande mark, under det att den i lägre läge
övertäckes av senare avsatta leror. Där leran
bildats av slam från kalkberg, är den kalkrik, s. k.
varvig märgel, med kalkhalten avtagande med
avståndet från kalkområdet (se Märgel). Den
kalkfattiga ishavsleran är en utmärkt tegel- och
krukmakarlera (se Byggnadssten). Märgein
användes som jordförbättringsmedel (se Märgel).
Som åkerjord är ishavslera genom sin sand- och
i synnerhet sin kalkhalt jämförelsevis
lättbrukad och är, särdeles sedan dess saknad *av
mullämnen avhjälpts, en mycket fruktbar jord.
4. Postglaciallera, åkerlera,
g r å 1 e r a, som härrör från avsättning efter
istiden på djupare vatten av genom vågsvallet
uppslammad lera ur ishavslerans övre lager,
varför den är oskiktad, delas av geologerna i
ancyluslera eller undre åkerlera,
avsatt i det färskvatten som vid denna tid
fyllde östersjön, samt litorinalera eller
övre åkerlera, vilken utfallit
under den tid, då östersjön åter förenats med
havet och fått salt vatten. I djupare lager har
denna stundom genom en stark inblandning
av multnande lämningar av tång och andra
strandväxter fått stinkande lukt och mörk
färg och kallas svartlera eller f u c u
s-lera.. Eljest kallas den djupare liggande, av
luftens inverkan oberörda leran stundom
blålera. Denna 1., som bildar den vanligaste
åkerjorden i Mälarlänen, utgör merendels en
styv, mullfattig jordmån, som vid gränsen
mot högre mark blir mer sandblandad och
därför något lättare samt ofta genom större
rost-halt får rödbrun färg, »rödlera».
5. Alluvial- eller svämlera (vid
Dalälven bricklera) kallas den under nutiden
ur vattensamlingar och vid översvämningar
avsatta leran, som vanligen är uppblandad
med sand och organiska lämningar, som göra
den till en lätt, mycket fruktbar jord.
Oavsett sin härkomst delas 1. från
synpunkten av sin användning som åkerjord sålunda:
1. Mol er a, backlera, mjuna äro
beteckningar för en jord, som till övervägande
del består av mo eller stofts and men innehåller
så mycket lerartade delar, att den i fuktigt
tillstånd kan plöjas i sammanhängande tiltor.
Till följd av sin stora förmåga att upptaga och
kvarhålla vatten har den ofta karaktären av
en flyt- eller jäslera (se Flyt jord). Särdeles
vid större halt av mull och torv blir den en
svår frysjord (se d. o.). Sådan jord betecknas
som v e s a eller dungjord. Hit hör
norra Sveriges ishavslera. Den är merendels
fattig på växtnäringsämnen, då den till största
delen består av kvartsstoft, men är dock till
följd av sin förmåga att bibehålla fuktigheten
tämligen bördig. Den är kärv att bearbeta och
blir vid källossningen lätt flytande, varför
öppna diken flyta samman och ytjorden lätt
hopslammas. Dessa olägenheter motverkas
genom djup täckdikning, kalkning och
inblandning av grövre sand.
2. Lättlera, i vilken den kolloidala
lerans starka sammanhang och vattenhållande
förmåga motverkas genom större inblandning
av sand, mo, kalk, mull och torv, så att jorden
blir lucker och lätt antager och bibehåller
kornig struktur. Den är därför lätt att
bearbeta, lätt genomsläpplig för vatten och luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>