Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lie - Liebränd - Liesticka. Se Lie - Lievarg. Se Kärrspira - Liggsäd - Liggvirke, liggande timmer. Se Hopfogning av virke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hakformig spets. I utlandet finnas å ena sidan
oerhört stora och breda liar, ss. å nordtyska
slättlandet, å den andra ytterligt korta (50—60
cm.) och lätta (Norges fjälltrakter). De numera
allmänt använda amerikanska liarna äro långa
och medelbreda (omkr. 5 cm.). —Liens rygg är
förtjockad och vanligen uppåtvikt och bladet
vanligen böjt och skålat, varigenom bladet
vinner i stadga, och denna ökas än mer hos
amerikanska liar genom 1—2 längs ryggen
gående veck. Bladet bildar mot fästet en
70—8o° vinkel; ju öppnare denna är, desto
bredare skär kan tagas, men desto större är
också kraftåtgången; det normala är att
avståndet från orvets översta handtag (kagge) till liens
spets är lika stort som till dess bas; om vinkeln
är mindre, säges lien stå under, är den större,
säges den stå över. Genom fästets böjning
mot bladet i horisontalplanet och orvets längd
bestämmes bladets lutning mot marken; det
normala är 20° vinkel; ett starkt uppböjt fäste
gör lien »jordvänd»; om böjningen-är för liten,
kommer spetsen att vända uppåt, och lien vill
lämna hög stubb. Lien var förr vanligen fäst
vid orvet med en fast bindning; numera angöres
den vanligen medelst en ring med en
skruvtving, som pressar in en tapp på fästet i ett hål
i orvet, samt kilar som stadga fästet.
Orvet växlar i längd och form. I norra
Sverige brukas av gammalt långt orv, i övre
änden utplattat till ett blad, som under arbetet
vilar mot överarm och axel. Eljest är orvet
kortare och slutar strax ovanför den övre
»kaggen» (handtaget) samt stödes således blott
med händerna. Vid mejning av säd brukades
förr, men är numera mindre vanligt, att förse
orvet intill lien med en »mej hand», »grind»
(i Norrland en trävinge) eller en båge, stundom
klädd med väv, för att säden skulle läggas
jämnt i strängen.
Liar smiddes förr hemma eller av liesmeder
vid vatthammare och skärptes då genom
kallhamring. Numera göras de fabriksmässigt,
vanligen av compoundstål, av 2
sammansvetsade skivor, av vilka den som bildar eggen
är av finaste, hårt men ej sprött, stål. Vid
användningen skarpes lien genom strykning
mot en liesticka av ek eller björk, som
bestrukits med ett bindemedel, ss. beck eller
harts, vari blandats skarp fin sand eller
smärgelpulver.
Liebränd säges gräsmark bliva, då dess
växtlighet skadas genom att slås för tätt.
Liesticka. Se Lie.
Lie varg. Se Kärrspira.
Lig g säd. Att säd eller annan gröda bildar
1. kan medföra skada i flera avseenden. Hos
växter, som behöva korsbefruktas, ss. råg,
hindras bestoftningen med vindens eller
insekters hjälp, och även hos självbefruktande
växter blir till följd av brist på ljus i liggsäden
blomning och fruktbildning svag och
kärn-skörden liten. Kärnan blir också lätt och ful
i färgen till följd av angrepp av
parasitsvampar, som gynnas av den höga fuktigheten i 1.
Grönfoder- och halmskörden försämras ofta
vid 1. starkt genom förruttnelse, mögling,
rost m. m. L. kväver lätt insådda vallväxter,
skörden kräver mer arbete, i synnerhet då säden
ej kan skäras med skördemaskin och ej
bindas med självbindare. Om maskin användes,
uppstår förlust genom avklippning av ax och
kvarlämnande av lång stubb. Skadans
omfattning beror mycket av den tid, vid vilken 1.
inträder; den blir störst, då säden lägger sig
kort före blomningen, men minskar
sädesskörden mindre, då 1. uppstår så tidigt, att
topparna hinna resa sig i vinkel mot den
liggande halmen före blomningen, och skadan på såväl
säden som det insådda blir mindre, ju längre
efter blomningen 1. uppstår.
Orsaken till 1. är bristande styvhet hos
nedre delen av halmen. Det förr vanliga
antagandet, att detta beror på låg kiselsyrehalt
hos halmen, synes vara ogrundat, utan
halmens svaghet beror huvudsakligen av för litet
ljustillträde till dess nedre delar, vars celler
därigenom bliva långsträckta, tunnväggiga
och veka. L. uppkommer därför företrädesvis
hos frodvuxna grödor, vars övre bladrika delar
bliva tunga, särdeles i regnigt väder, och allt
för mycket hindra ljuset att nedtränga till de
nedre delarna. Därför uppkommer 1. i
synnerhet vid rik tillgång på kvävenäring, vare sig
denna härrör från hög mullhalt i jorden eller
från riklig kvävegödsling. Att 1. lätt uppstår
på mull- och torvjord, torde mindre bero på,
att den lösa jorden ej giver rötterna nog fäste,
än på den höga kvävehalten.
Liggsädsbild-ningen befordras även av regnigt väder,
särdeles av häftiga skurar och av fuktig jord.
Olika växtslag hava ock olika anlag för 1.;
lättast uppstår sådan hos råg- och trindsäd,
därnäst hos korn, men även olika sorter äro
till följd av olika stråstyvhet olika utsatta för
denna skada. Slutligen kan angrepp av
svampar, som försvaga strået, bidraga till
1.öbildningen. (Se Stråknäckare.)
L. förekommes genom följande medel: a.
Val av sorter med tillräcklig stråstyvhet, vilken
är dess mer behövlig, ju mer jorden är kväverik
och fuktig; frambringande av stråstyva sorter
är ett av sädesförädlingens viktigaste mål.
b. Lagom tunn sådd, helst radsådd, vilken gör,
att solljuset bättre kan nedtränga mellan
raderna, c. Undvikande av för stark
kvävegödsling (bättre fördelning av
kreatursgödslingen) och användning av större mängd
fosfat, d. Vältning av tät sädesbrodd, som
därigenom uttunnas, varjämte nedersta stråleden
pressas mot marken och giver plantan bättre
stöd. e. Toppning av frodig säd (huvudsakligen
vete), medan ännu växtämnet sitter nära
jorden.
Lig g virke, liggande timmer. Se Hopfogning
av virke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
