- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
746

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läkeblad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

746

upplåtits med nyttjande- eller egendomsrätt
och i senare fallet skall upptagas i jordeboken
på stamfastighetens upplägg, samt dels
ägoområden som tillhöra hemman (ss. torp,
backstuga, kvarn m. m.). Jfr Fastighetsregister,
Mantal.

Läkeblad, Läkegro. Se Groblad.

Läkemedels ingivning. Se Ingivning.

Läkt. Se Sågning.

Länd kallas den bakre delen av ryggen,
vilken har till underlag ländkotorna och sålunda
sträcker sig från sista revbensparet till korsets
främre gräns. (Se Häst, fig.) En kort, bred
och muskulös 1. stärker ryggen och giver en
»sluten» kroppsbyggnad. Är landen lång, blir
kroppsbyggnaden illa sluten, och är den på
samma gång smal och muskelfattig, kallas
den instucken, varg- eller r ä v-1 ä n d,
som alltid angiver svaghet i ryggen. Är
landen uppåtböjd, kallas den karpländ,
om det beror på en böjning av själva ryggraden,
eller åsneländ (-rygg), om
konturavvikelsen förorsakas endast av ovanligt höga
tornutskott på ländkotorna. Karpländ uppkommer
vanligen genom förtidig användning i tungt
dragarbete, innan ryggkotorna vunnit nödig
stadga, och medför alltid en viss stelhet i
ryggen och bakdelen (svårighet att »samla sig på
bakbenen»). Åsnerygg, som ofta förekommer
hos vissa hästraser, t. ex. den tatariska, är
endast ett skönhetsfel och angiver en stark
rygg. E. N—m.

Läns, Länsa. Se Flottning.

Länsjägmästare. Se Skogvårdsstyrelse.

Länsträdgårdsmästare. Se Konsulent.

Läplantering. Se Lä.

Läpp. Se Huvud.

Lärk, L a r i x, har bland de till Sverige
införda främmande trädslagen vunnit den
största uppmärksamheten. Redan i slutet på
1780-talet infördes europeisk lärk, L.
europæa DC, i de svenska skogarna. Långt
senare eller på 1890-talet fick sibirisk lärk,
L. sibirica Ledeb. användning hos oss, och
något senare gjordes de första försöken med
japansk lärk, L. leptolepis Gord.

Europeisk 1. har sin huvudutbredning i
Mellaneuropas alper, där den växer från 400
m. höjd ända upp mot trädgränsen (2,500 m.).
Vidare finnes den på några smärre områden
i Schlesien, Polen och Karpaterna. Den
sibiriska arten finnes utbredd i nordöstra
Ryssland och västliga delarna av Sibirien, där den
helst förekommer å de mera friska markerna
i dälderna. Japansk 1. förekommer vild i de
centrala delarna av Nippon upp till 900 m.
höjd och växer med förkärlek på vulkanernas
sluttningar.

Hos 1. urskiljas tydligt lång- och kortskott,
de förra med enstaka sittande barr, de senare
med en anhopning av barr. Barren fällas
årligen om hösten. L.-arterna skiljas lättast

på kottarna. Hos den europeiska arten äro
de mogna kottarna brunaktiga med räfflade,
föga håriga kottefjäll; den sibiriska arten har
kottefjällen rostbrunmulliga och otydligt
finräfflade; den japanska 1. har tillbakaböjda
kottefjäll, n Den europeiska artens skotska
och schlesiska raser äro rakvuxna, medan träd
av frö från alptrakterna (särskilt Tyrolen)
hos oss ofta få krokiga, stammar. Sibirisk 1.
är i regel rakvuxen; japansk 1. blir däremot
ofta krokig.

Den europeiska arten odlas med fördel ända
upp i mellersta Norrland, den sibiriska går
utmärkt till i hela Norrland, men bör ej gärna
odlas söder om norra Västergötland och
Östergötland. Den japanska torde i regel
endast böra försökas i södra delarna av landet
upp till Mälardalen. L. sätter visserligen värde
på djup och näringsrik jord, men de
europeiska och. sibiriska arterna kunna med fördel
odlas på alla bättre medelgoda tallmarker.
Endast de allra sämsta tallmoarna äro ej
lämpliga.

^ Kottsättningen börjar redan på mycket
unga träd. Redan vid 10—15 års ålder har
1. ofta grobart frö. Kött förekommer nästan
årligen. Den insamlas i jan.—mars och är
svår klängd. I vårt land bör man helst
använda frö från våra äldre, raka lärkbestånd. Man
kan också använda frö från Skottland och
Schlesien, men ej från Tyrolen. Frö av
sibirisk lärk är ofta svårt att erhålla, vadan all
kött bör tillvaratagas i våra egna ungbestånd
av denna art.

L. kan föryngras genom fröträd efter
trakthuggning. Självsådd 1. börjar alltmera
finnas här och var i skogarna. Vid plantering
användas oftast 2-åriga omskolade plantor.

Gallringen påbörjas å bättre mark redan
vid 15—20 år och måste där upprepas vart
3:dje—4:de år. L. är nämligen starkt
ljusbe-hövande och måste därför ställas rätt glest
för att kronorna skola väl utvecklas.

Avkastningen är stor på grund av den
hastiga tillväxten. A bättre marker nås viss
dimension på 2/3, på svagare marker på halva
tiden av den tallen behöver.

Virket, som redan vid unga år får stark
kärnbildning, är mycket elastiskt och
varaktigt och användes till pålbyggnader,
husbyggnader, till kraftlednings- och telefonstolpar
samt till sliprar och props. På grund av sin
varaktighet bör det betinga dubbelt pris
mot tall virke. L. är stormfast och lider föga
av snöbrott, då barren fällas om vintern.
Däremot angripes 1. mycket av lärkkräftan
(Dasyscypha willkommii Hart).
För att förminska dess härjningar bör 1.
uppdragas i blandning med andra trädslag,
särskilt tall. Endast på mycket god mark bör
anläggas rena bestånd. Även för kräftans
skull gallras 1. starkt, då beskuggade träd
lättare hemfalla åt sjukdomen. Denna härjar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:15:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lantuppsl/0756.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free