Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lövjord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
750
och regn. Vanligen bindes brytlöv i kärvar,
som uppställas under träd eller i öppna hus till
torkning. Litteratur. H. Edin i
Centralanstaltens för jordbruksförsök Meddel. N:o 174.
Lövjord, jord, som bildats genom lövs
förmultning, består av en mild mylla och är ett
utmärkt jordförbättringsmedel. Djen användes
särskilt till blandning med annan jord för
krukväxtodling.
Lövkoja, Cheiranthus annuus, L. 1. Matthiola
annua Sw., en i-årig ört av de korsblommigas
familj, Cruci†erœ, härstammar från
Medelhavsländerna och odlas i ett flertal sorter ss.
blomväxt, huvudsakligen på fritt land.
Plantor uppdragas under glas, varvid man söker
motverka växtens benägenhet att angripas
av rotbrand (»svartrot») och att »ränna» genom
ljus och luftning samt genom att använda jord
fri från oförmultnade delar (sal. ej färsk godsel!).
Vanligen sås fröet i drivbänk eller i lådor, som
sättas nära fönstret och vattnas sparsamt.
Plantorna omskolas så tidigt det kan ske och
utplanteras på kalljord vid sommarens början.
G. L—d.
Lövträd skilja sig från barrträden
huvudsakligen genom sina bredare, mjuka blad.
I såväl tropiska som subtropiska länder finnas
dock 1. med långa, kvarblivande, hårda och
fasta blad. Lövträdens krona är mer
oregelbundet förgrenad än barrträdens, och en genom
hela kronan gående, utpräglad huvudstam kan
ofta ej urskiljas, utan stammen uppdelas
vanligen hos äldre 1. i ett flertal likvärdiga grenar.
Veden är i anatomiskt hänseende mer
komplicerat sammansatt än hos barrträden, i det att
den uppbygges av både kärl och vedceller.
Den är vanligen hårdare och svårare att
bearbeta och har därför mindre mångsidig
användning än barrträdsveden. För världens behov
av tekniskt användbart trä spela barrträden
därför en vida större roll.
I kalla och tempererade klimatområden
tillhöra 1. den lövfällande typen. Lövfällningen på
hösten sättes i samband med ett genom
temperaturens sänkning försvårat
vattenupptagande ur marken, men sannolikt inverkar även
ljusets avtagande. Lövfällningen betraktas
därför som en tillpassning till vinterns ur
växtfysiologisk synpunkt torra klimatperiod.
Ur den frusna eller kalla marken kunna träden
endast med svårighet upptaga vatten. De mest
vattenförbrukande organen, bladen, avkastas
före vinterns inbrott, stammar och grenar
skyddas mot avdunstning genom bark- och
korkvävnad, de övervintrande knopparna
genom läderartade, tätt slutna fjäll. I. tropiska
trakter med utpräglade regn- och torrperioder
förekomma även lövfällande 1., bildande vad
Schimper kallat monsunskogar. Den^
tropiska regnskogen utgöres till övervägande*
del av 1.; även här falla bladen, när de bli äldre,
men en särskild lövfällningsperiod saknas.
Ett träd kan helt fälla sina blad för att snart
återigen utveckla en ny bladskrud, medan
omgivande träd stå fullt lövade.
De nordiska lövskogarna ha en rikare
flora-än barrskogarna. Särskilt rik är ekskogen med
en undervegetation av högre buskar och lägre
träd samt en stor rikedom på örter och gräs.
Bokskogen har genom sin starka skugga en
mera artfattig flora, som utgöres till en
väsentlig del av örter vilka blomma tidigt om våren,
medan boken ännu är olövad, och som snart
avsluta sitt assimilationsarbete, varefter de
nedvissna (ex. Anemone- och Corydalis-arter). Från
skoglig synpunkt ha 1. den betydelsen, att de
bidraga till ett gott marktillstånd. En
inblandning av bok eller ek i ett barrträdsbestånd
gagnar uppkomsten av en god mull, medan
rena barrträdsbestånd ofta besväras av
råhumusbildning.
Den europeiska lövskogen sammansättes av
ett jämförelsevis ringa antal arter, medan den
nordamerikanska och den japanska floran i
detta hänseende är ganska rik. De viktigaste
lövträden i Europa äro ek (ett par arter), bok,
björk, äkta kastanje, ask, alm, valnöt, lönn
och lind. Den nordamerikanska lövskogen,
som i många hänseenden visar stora likheter
med den europeiska, sammansättes av ek-,
alm-, ask-, bok-, björk-, kastanje-, valnöt-,
lönn- och poppelarter men därjämte av många
träd med subtropiskt ursprung, främmande
för Nordeuropa, ss. magnolia, tulpanträd
(Liriodendron), plataner, robinia och
häst-kastanjearter. I tekniskt hänseende intaga
hickory-arterna (Caryä) främsta rummet bland
Nordamerikas 1. Även Japans lövskogar äro
artrika och utgöras huvudsakligen av
lövfällande ekar, bokar och lönnar jämte valnöt,
ask-, björk- och hästkastanjearter. Lövskogen
visar där stor likhet med Nordamerikas. Det
i tekniskt hänseende viktigaste trädet är
keyaki, Zelkova acuminata PL, ett med
alm-arterna besläktat träd, vars ved skattas högt
för många olika ändamål. På södra halvklotet
förekomma lövfällande skogar i Patagonien,
bildade av Nothofagus-arter.
En särskild typ bilda medelhavsflorans 1.
med jämförelsevis små, fasta, torra och
läderartade blad, ss. exempelvis oliv, myrten och
lager. Bladformen torde vara tillpassad till ett
varmt och torrt sommarklimat och en
någorlunda fuktig, mild vinter. L. av denna typ
träffas utom kring Medelhavet även i Australien,
Chile och Californien. Tekniskt värdefulla äro
en del ekarter, ss. korkek, Quercus suber L.,
samt i Australien Eucalyptus-axtei.
Bland tropiska 1. hava många fått
användning på grund av sin ved, ss. teakträdet
(Tec-tona grandis L. fil.) i Ostindien, Birma, Siam
och på Java. Trädet är föremål för ordnad
skogsskötsel och lämnar det bästa
skeppsbygg-nadsvirket. Mahogni är i den moderna
trävaruhandeln benämning på ett träslag av vissa
egenskaper, ej på ett bestämt träd. Den äkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
