Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melonbrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
774
av v. Asien och odlas för sina läckra frukter i
alla. länder, i Sverige blott under glas, och
förekommer i åtskilliga sorter. M. fordrar mycket
värme och sol, och plantorna bliva i brist därpå
svaga och gängliga (»ränna»). Då de dessutom
angripas av åtskilliga parasitsvampar (se
Gurksjukdomar) och av spinn, kräver odlingen
mycken omsorg och påpasslighet. För att få
tidig skörd, vilket betalar sig bäst, lägger man
kärnorna, helst 3—6 år gamla, redan i början
av februari, men odlingen lyckas säkrare vid
sådd först i mars—april, då de späda plantorna
få mer solljus. För odling i bänk uppdragas
plantorna vanligen i en liten drivbänk, m.-k u r, *
med så hög ströbänk, att fröna få en
groningsvärme av 25—350 C. De läggas fritt i
bänkjorden eller i krukor, som nedsättas i denna.
Då de börjat gro, sänkes värmegraden till
omkring 200, men sedan hjärtbladen fullt
utvecklats, stegras den åter till omkring 30°.
Vanligen omskolas plantorna då och få sedan
stå kvar i kuren, tills de fått 1—3 fullt
utvecklade örtblad, 4—8 veckor efter sådden,
varefter de utsättas i den bänk, där de skola
stå till fruktmognaden. Bänken bör hava
omkring 30° värme i jorden, och för att hindra
den att stiga så högt, att den »bränner», lägges
ovan det heta ströt ett lager av brunnen gödsel
eller grästorv med grässvålen nedåt och däröver
helst för varje år nyberedd, lerhaltig bänkjord.
Denna bör bilda ett 20 cm. tjockt lager och
läggas tjockare vid bänklådans norra, något
högre kant. Bänklådan bör vara så hög, att
glaset kommer 20 cm. över jorden för att
luftens värmegrad skall kunna hållas jämn.
Vanligen inlägges först blott 2/3 av jordmängden
och återstoden, sedan rötterna hunnit sprida
sig. Plantorna utsättas 1 under varje fönster
i den djupare jorden, och värmegraden hålles
genom luftning och skuggning något lägre,
tills de hunnit rota sig. När plantan fått 5—6
blad, avskäres toppen över 4:e 1. 5:e bladet,
för att få lämpligt antal grenar och för att
befordra blombildningen; och av de
framskjutande sidoskotten få blott de 3 översta utväxa,
vilka i sin ordning beskäras på samma sätt,
så att tillsammans blott 6 rankor få utväxa.
Om dessa växa för mycket på längden, toppas
de. Om blombildningen ändå dröjer,
befordras den genom rotbeskärning, som utföres
genom att rötterna med en spade avstickas
i en krets kring plantan. Först framkomma
hanblommor, vilka ej, ss. stundom brukas,
böra borttagas. Vid drivning, innan de för
naturlig bestoftning erforderliga insekterna
framkommit, konstbefruktas blommorna
genom att frömjöl med en hårpensel överföres
från han- till honblommorna. Fruktämnenas
kraftiga utveckling befordras, genom att, sedan
de börjat utväxa, rankorna toppas och
fruktämnena gallras, så att blott 1 på var ranka,
d. v. s. 6 på plantan, kvarlämnas. För att
förekomma röta böra plantorna hållas uppe
över jorden, vilket åstadkommes genom att
litet granris utlägges i bänken före planteringen
och glasskivor under frukterna. Under
tillväxten hålles värmen i bänken vid 25—350
men sänkes något inemot mognaden.
(G. L—d) H. J. Dft.
Melonbrand. Se Gurksjukdomar: Gurkbrand.
Melot. Se Honungsklöver.
Melusina. Se Knott.
Memorial, minnesbok, kallas
bokföringsbok, vari alla affärer antecknas i tidsföljd för
att sedan införas på vederbörande räkningar.
Mentha. Se Mynta.
Menyanthes, Se Vattenklöver.
Merg us. Se Skrake.
Merinofår. Redan under det romerska
väldets tid bedrevs förädling av den, spanska
halvöns inhemska fårslag genom korsning
Merinofår.
med djur från Nordafrika. Genom fortsatt
urval, särdeles under morernas tid, hade den
spanska fårstocken nått en så hög grad av
finhet hos ullen, att den stod utan medtävlare
på ullmarknaden för fina vävnader. De
finulliga spanska fåren, raerinos, blevo
därför mycket efterfrågade som avelsdjur, då
man i det övriga Europa började sträva att
förbättra fåraveln, men förbud mot utförsel
av dylika får uppehölls länge i Spanien, och i
Sardinien, Sicilien och Syditalien, dit rasen
tidigt spritts, hade den ej hållits ren utan
urartat. Då utförselförbudet småningom
lättades, skall Sverige hava varit det första land,
dit avelsdjur från Spanien infördes (år 1715 och
1723), men efter hand blev merinoaveln i
flertalet europeiska land förhärskande vid
strävandena att frambringa fin ull. Inom rasen,
som utmärkes av fin, starkt krusig ull, vit
färg, låga ben och hos baggarna kraftiga
spiralvridna horn, skilde man på olika typer. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
