Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkreatursskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iW+Ædyi *^tt»v« *•¥&*’(-$>&£
på produktionen står Skåne obestritt främst,
övre Norrland och Öland lägst.
Likaså växlar kreatursskötseln i
omfattning och betydelse efter jordbrukens storlek.
Nötkreaturens antal i förhållande till den odlade
jord vidden är i regel större, ju mindre denna
senare är, ss. följande avrundade siffror för år
1919 visa:
Åker
På 100
ha.
På 100 ha.
st. nöt.
ungdj.
tjurar
oxar
V4— 2 här . «.
2—10 > . .
10—50 > . .
över 50 > . .
154 56
45
33
60
1 63
0.3 0.6
2.5 4.2
0.5 2.2 I.i I.i I
Skillnaden i antal nötkreatur är dock mindre
i s. Sveriges slättbygder med dess intensiva
kreatursskötsel, än ovanstående medeltal visa.
Vid de mindre gårdarna hållas kreaturen
huvudsakligen som gagndjur, medan avelsdjur och
uppfödning och livdjur ökas med gårdarnas
storlek. Oxar användas som dragare
huvudsakligen vid smärre gårdar, där underhållet
av häst blir för betungande, under det att
uppfödning av stutar giver tillfälle att bruka dessa
som dragare utan kostnad, då värdeökningen
genom tillväxten täcker underhällskostnaden.
3. Avel. Likasom vid all husdj ursavel bör
vid val av avelsdjur avseende fästas dels vid
ändamålet med aveln, dels vid de yttre
förhållanden, varunder den skall ske. Allt efter
det övervägande ändamålet äro sålunda djur
av mjölk-, göd- eller dragaretyp (se d. o.)
fördelaktigast, och endast i viss mån kunna dessa
typer förenas. Då övervägande syftet är mjölk,
ss. i Sverige, ställer sig saken något olika allt
efter som mjölken betalas efter fetthalt eller
ej. I förra fallet utväljas djur, som ha Va anlag
att lämna fet mjölk och stor mängd smörfett,
men i det senare är huvudsaken, att djuren
lämna mycken, om än magrare mjölk, dess mer
som mindre mängd näring åtgår för att alstra
en sådan än en fetare mjölk. Fodertillgången
och särskilt betets beskaffenhet bör inverka så,
att där fodertillgången ej ständigt är riklig,
och särdeles där djuren måste hänvisas till
vidsträckta eller svagare beten, böra småvuxna
djur föredragas framför stora och mer
krävande.
Samma synpunkter böra ock beaktas vid
val av de enskilda avelsdjuren. Endast de
bästa böra därvid ifrågakomma, och särskilt
gäller detta, där aveln avser försäljning av
avelsdjur. Då ligger den största vikt på, att
djuren äro typiska för rasen, under det att vid
avel av egna gagndjur, mindre avseende
behöver fästas vid fel i exteriören, som icke
inverka på djurens produktionsförmåga.
Avelsdjuren böra vara friska och starka, och särskilt
gäller det senare i mjölkstammar tjuren, vilkens
857
kraftiga konstitution är av betydelse för att
motverka den försvagande inverkan, Isbm en
intensiv mjölkning ofta medför. Djurens
härstamning i ju flere led dess bättre från
föräldra-djur, som visat sig hava starka anlag för
produktion av avsedd art, är av största betydelse
för djurens avelsvärde, och likaså att djuret
själv redan visat god produktionsförmåga —
tjuren således att lämna snabbvuxen
ochlätt-gödd eller mjölkrik avkomma. Största vikten
ligger på tjurens avelsvärde, då ju han bör
lämna många fler avkomlingar efter sig än kon.
Såväl ungtjurar som kvigor bliva avelsdugliga
vid 1 x/4—1 V2 års ålder, tidigare ju mer
snabb-vuxet djuret är, vare sig detta är rasegenskap,
ss. ex. hos korthornsdjur, eller beror på kraftig
uppfödning. Tidig användning till avel kan
dock medföra hämmad utveckling och därmed
följande mindre kroppsstorlek, svaghet och
kortare tjänst duglighet. Därför bör tjuren ej
alls eller blott sparsamt användas till
betäckning, förrän han är någorlunda utvuxen,
omkring 2 år, och även sedan ej överansträngas,
således ej betäcka flere gånger om dagen och
varje gång få göra blott 1 språng; om detta
•iakttages och betäckningstiden är längre
utsträckt, kan en tjur räcka till för ända till 100
kor. I samma mån hans tjänstgöring är sträng,
bör även utfodringen göras starkare med mer
lättsmält och äggviterikt foder. På samma
gång hålles tjuren vid gott hull utan fetma,
vilket säkrast ernås genom daglig motion som
dragare. Om tjuren sålunda skötes väl, kan
han bibehålla sin avelsduglighet till 10 år och
mer, och så länge denna varar, finnes intet skäl
att slå ut en bra tjur. Då, såsom oftast sker,
tjuren bibehålles i tjänst blott ett eller ett par
år, blir den kostnad, som uppfödning eller
inköp av tjuren drager utöver hans slaktvärde,
att fördela på få kor eller kalvar. Ju längre
tjuren kan behållas, desto billigare blir
tjurhållet, och dessutom vinnes visshet om tjurens
avelsvärde först sedan avkomma efter honom
uppvuxit.
Kvigan bör ej överansträngas genom tidig
dräktighet; därmed följer ofta för henne
svag utveckling och ej sällan nedsatt
produktionsförmåga och kortare livslängd. En tidig
första dräktighet medför emellertid mindre
uppfödningskostnad, i det att djurets
avkastning börjar vid lägre ålder, samt därjämte
bättre utveckling av mjölkningsanlagen och
en säkrare dräktighet. Därför betäckas starka
kvigor, särskilt de som ha anlag för fetmande,
tidigt, t. o. m. före 1 */2 års ålder, och kunna,
för att ej sättas tillbaka i sin utveckling sedan
få dröja något längre att betäckas efter första
kalvningen.
Brunsten plägar återkomma var 3:e vecka,
tills hondjuret blivit befruktat,- och vara i
1—1 1/2 dygn. Dräktigheten varar i omkring
9 1/2 månad, 285 dygn.
Den naturliga kalvningstiden är på varen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
