Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oidemia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866
penbarligen djuret obehag genom det på
halskammen vilande okträt. Det har därför till stor
del ersatts av oxsele, men anställda försök ha icke
bekräftat dennas företräde (se
Redskapsprovn.-anstalternas Meddel. N:r 7). I sydligare länder
användes mest p a n n o k, som alltid är för
enbet, och som vilar över pannan, upphängt
framför hornen.
Okulering. Se Förökning.
Oldenburgsk häst är en tyngre vagnshästras,
på gränsen mellan ädel och kallblodig, en
produkt av gynnsamma betes- och
foderförhållanden och en sedan länge målmedveten
avels-ledning och sammanhållning mellan uppfödarne.
Rasen är så gott som undantagslöst brun utan
tecken, har högt buret huvud, ej sällan något
svängd näsrygg (ramskopf), vackert bogläge,
jämförelsevis låg manke och lång rygg, samt ej
sällan de bakre revbensparen korta (vilket allt
mer bortarbetas), melonformad kruppa och
tämligen högt ansatt svans. Rörelserna äro
höga och kraftiga. Rasen har försökts i
Sverige för avelsändamål men utan gott resultat.
Den är en alltför utpräglad »produkt av
torvan». Wilh. H—r.
Oljekakor äro kraftfoder, vilka erhållas
som biprodukt vid oljefabrikationen. De
framställas av oljerika frön, såsom raps-, lin- och
solros-, vilka krossas och sedan pressas för
erhållande av olja. De ha först under senare
årtionden allmänt kommit i bruk i våra
ladugårdar och ställar. På 1860-talet började
raps- och linfrökakor här och var användas vid
mjölkkors och ungdjurs utfodring, men under
de sista årtiondena av förra århundradet har
en stor mängd o. kommit i handeln, och
förbrukningen steg årligen till krigsåret 1914, då
den utgjorde omkring 150,000 ton, av vilka
dock endast tiondelen tillverkades inom landet.
Anledningen till den ökade förbrukningen kan
sökas däri, att de hemmaalstrade fodermedlen,
där utsträckt rotfruktsodling drives, lämna
tillräckligt av kolhydrater, medan det i dessa
fattas äggvita och fett, vilka näringsämnen i
riklig och lättsmält form förefinnas i o.
Användningen av sådana har därför på många håll
varit ett villkor för utvecklingen av vår
husdj ursskötsel.
I första hand användas o. därför till
mjölkdjur, men även för uppfödandet av ungdjur
och för de övriga husdjuren hava de en stor
betydelse. För göddjur, dragare och svin har
flertalet o., de äggviterika, betydelse i så
måtto, att de tjäna att höja äggvitehalten i
fodret, och man kan alltså genom ett mindre
tillskott av dylika fodermedel reglera behovet
av detta ämne. Ett överskott av sådana kakor
lönar sig emellertid icke härvid, ty djuren
kunna då icke fullt utnyttja dessa dyrbara
fodermedel.
Oljeväxterna innehålla en ganska växlande
mängd fett eller från omkring 48 % i jordnötter
och palmkärnor till mindre än 20 % i sojabönor.
Av oljeväxtfrön användas hos oss någon gång
linfrön och hampfrön, som hålla-omkring 25 %
fett, direkt till foder. Vanligen pressas
emellertid fröna till kakor eller extraheras de till mjöl.
Vid fabrikationen rensas fröna först från
främmande inblandningar, skalas, om så
behöves, och krossas. Den därefter följande
pressningen kan försiggå vid vanlig temperatur
(kallpressning), om oljan skall användas till
mat; sedan varmpressas återstoden. Genom
dylik upprepad pressning erhålles mer olja,
men kakorna bli fattiga på fett, och om
varmpressningen sker vid en högre temperatur, få
de en mörk färg och fodervärdet minskas.
Om kakorna efter pressning malas, kallas
produkten olj ekakmj öl.
Stundom utbringas oljan icke genom
pressning utan utdrages med eter, bensin, flytande
svavelsyrlighet och andra vätskor, vari fettet
är lösligt; man erhåller då extraherat
mjöl, vanligen blott kallat mjöl, eller vid
grövre form skrot. I allmänhet föredragas i
vårt land, utom i Norrland, kakorna framför
mjölet och kakmjölet, även om
sammansättningen är densamma, ty mjölet tuggas och
inblandas ej så väl med saliv som kakorna och
det tager lättare fukt och blir fördärvat. Vid
vissa mycket hårda kakor, t. ex.
bomullsfrö-kakor, kan dock mjölet vara att föredraga.
Man kan f. ö. med blotta ögat bättre bedöma, om
en kaka är ren från främmande partiklar än ett
mjöl. Bäst sker detta, om kakan klyves efter
längdytan.
Ej sällan förekomma inblandningar i kakor,
vilka äro skadliga för djuren. Dels kunna
nämligen främmande frön däri ingå, såsom
lindådra i linfrö, senap i rapsfrö- och
ricinus-frön i jordnötskakor, varvid dylika kakor vid
utfodringen kunna förorsaka sjukdom och död;
dels inträffar, att vid slarvig fabrikation
järntråd, spik, glasbitar m. m. inkomma i kakorna.
Mest förekomma sådana i solros- och
jordnötskakor.
Även skalhalten hos kakorna kan vara
betydelsefull, då den inverkar på
sammansättningen och därmed på fodervärdet. Lin-,
hamp-, raps-, senaps-, sesam- och sojafrön,
som samtliga hava tunna skal, pressas direkt
utan föregående skalning, och de framställda
kakorna av dessa hålla därför alltid skäl. Andra
frön, t. ex. av jordnöt, bomull, solros,
palm-och kokosnöt, böra däremot vara skalade,
innan de pressas. Emellertid händer det ej
sällan, att skalningen är ofullständig,
varigenom-kakornas värde blir betydligt nedsatt, då
skalen ofta äro osmältbara.
Om de inköpta kakorna ha samma färg som
de frön, varav de äro framställda, är detta ett
tecken till att de äro friska, likaså framgår
varans friskhet av lukten. Gamla, illa förvarade
kakor kunna ibland vara genomsätta av mögel
och andra svampar. En rätt god mätare på
ett fodermedels friskhet har man i här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
