Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potatissnitsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
908
styrka. Hotar värmegraden att stiga över
den önskvärda, omkring 40°, varom man
övertygar sig medels instickande av en i ett
järnspjut insatt termometer, motverkas en
ytterligare stegring genom starkare pressning.
Vid en värmegrad av 30—40 ° får man ett
måttligt surt p. med aromatisk lukt och
väl bibehållen smältbarhet.
Inläggning i öppen stack. För
att undvika den betydliga kostnaden för
uppförande av behållare brukades förr mest att
lägga fodret i en öppen stack. Lämpligast
sker detta inom en stackställning av i de 4
hörnen resta, vanligen 6—8 m. höga stolpar,
upptill och nedtill förenade genom tvärslag,
som bilda en rektangulär ram, och med ett
bottenplan av på tvärstockar vilande
plankor, såvida ej fodret lägges direkt på marken.
Fodret ifylles i ställningen under oavbruten
jämn, stark hoptrampning, särdeles vid
kanterna, och upprepad påfyllning, tills önskad
höjd nåtts, och därefter påläggas plankor.
Dessa nedtyngas antingen genom pålagda
stenar, jord m. m. eller medels belastade
hävstänger, som, när de närma sig marken, åter
upplyftas genom hängslenas förkortande
medels en skruv eller på annat sätt.
P.-beredning i öppen stack medför alltid betydlig
förlust, i det att värmegraden svårligen kan
hållas inom önskvärd gräns, 30—40°, utan
vanligen går upp högre, och större
förbränning av organisk substans inträffar, men
framför allt därigenom att det för luften
utsatta ytlagret till 10 cm. eller större djup
förstöres. Då ytan och förstöringen i denna
är större, ju mindre stacken är, böra smärre
stackar än 5 m. i kvadrat undvikas.
Inläggning i jordgrav är sedan
gammalt bruklig beträffande rotfruktsblast,
vilken icke lämpligen kan läggas i stack och
vanligen icke anses värd att föranleda
byggande av särskild behållare. Blasten jämte
frusna eller eljes skadade rotfrukter, betsnitsel
o. a. saftiga fodermedel nedpackas så hårt
som möjligt — stundom genom tramp av en
häst — i en omkring meterdjup grav, som, om
man önskar bibehålla den flera år,
lämpligen göres med lodräta väggar skodda med
bräder. Fodret bör fylla graven med råga,
emedan det sammansj unker starkt, och täckes
med jord för att utestänga luften. Jordtäcket
hålles oavbrutet väl tillpackat, så att
uppstående sprickor tätas. I dylika gravar sker
jäsningen vid så låg värmegrad, att fodret blir
starkt surt, varför det vanligen benämnes
surfoder, men är ett hälsosamt och för
de därvid vana djuren begärligt foder, som
bibehåller sig väl över vintern, om det
alltjämt hålles täckt samt graven har avlopp,
så att utsipprande saft avledes. Förlusten
kan här bliva mindre, då ingen yta ligger
tillgänglig för fria luften.
Silobyggnader. I utlandet och fram-
för allt i Förenta Staterna har man i allmänhet
föredragit att inlägga fodret i en särskild
behållare, s. k. silo, för att så mycket som
möjligt inskränka jäsningen och i synnerhet
förstöringen i den för luften utsatta ytan.
Efter mönster från detta land ha också
silobyggnader börjat uppföras i Sverige. De
uppföras helst i form av runda torn, emedan
denna form giver minsta yta i förhållande till!
innehållet och mest gynnar en jämn
sammanpackning, vilken gärna blir sämre i vinklar
av behållaren. Höjden bör vara minst 8 m.,.
för att fodret må sammanpackas av egen
tyngd. De läggas i regel intill eller
sammanbyggda med ladugården, så att fodret bekvämt
kan införas i denna, och för dess uttagande
göras helst lätt slutbara luckor i silons sida.
De byggas alltid ovan jord men stundom med
nedre delen något nedsänkt i denna för att
sålunda minska den höjd, till vilken fodret
vid inläggningen skall befordras över
behållarens överkant. Nedre delen till 1 m. över
och under markytan plägar alltid gjutas i
betong, och därovan uppföres silo väggen
stundom av armerad betong men vanligen av
trä, vilket ss. mindre värmeledande är
fördelaktigare, där vintern är kall. Göras väggarna
av betong, böra de isoleras mot kölden genom
en yttre brädbeklädnad. I den mest brukliga
av King konstruerade silon, som plägar hava
5 m. diameter, uppföras väggarna av en
stomme av på 30 cm. avstånd lodrätt och radiellt
ställda 5 X 10 cm. plankor, på vilkas båda
sidor spikas liggande 1/2 tums halvspontade och
hyvlade bräder, invändigt i 3 och utvändigt
i 2 lager med mellanlägg av tjärpapp mellan
varje lager, så att hela denna beklädnad, som
följer silotornets rundning, blir lufttät. Tack
vare det 4 tum breda luftlagret i väggens mitt
blir denna vägg synnerligen väl isolerande
mot köldens inträngande. Luftrummet
mellan plankorna sättes i förbindelse med luften
genom ett borrat hål utåt vid nedre och inåt
vid övre kanten, och den sålunda åstadkomna
luftväxlingen håller väggen torr, varigenom
dess hållbarhet ökas. Upptill täckes tornet av
ett tak, vari finnes en lucka, som hålles stängd
i köld, då ventilationen genom luftrummen i
väggarna bör vara avstängd, samt en öppning
för införande av det plåtrör, genom vilket det
till hackelse skurna fodret inblåses. Längs
hela den intill ladugården varande sidan är
för fodrets uttagande en öppning, som vid
ifyllningen slutes genom över varandra
ställda luckor, som lufttätt sluta mot öppningens
ram. — För att hindra virkets angripande
bör innersidan dränkas med linolja, vilket
förnyas efter varje tömning av silon, sedan
den noga renborstats.
Skärningen av fodret till hackelse
underlättar en jämn packning och är nödvändig,
då, såsom i Amerika är vanligt, hårdare och
torrare foder, ss. halvmogen majs eller sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
