Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
avelsförening eller medlemmar av sådan, i
senare fallet under förutsättning, att alla
avelsdjur inom besättningen kunna införas
i riksstamboken. Hushållningssällskapet skall
hos Lantbruksstyrelsen till införande i
stambok anmäla de svinavelsförening eller
medlem av sådan tillhörande djur, som därtill av
premieringsnämnden godkänts. K. K.16/3i9i7.
Svinrot. Se Svartrötter.
Svinsjuka är en av en särskild bakterie
förorsakad, synnerligen smittsam svinsjukdom,
som oftast angriper unga svin under 3 månader
men även äldre, om sjukdomen får större
utbredning i. en besättning. Den förekommer
dels som blodförgiftning (septikämisk form),
dels i brösthålans organ (i lungor, hjärta och
lungsäck, pektoral form). Den förra, som är
mer sällsynt, visar sig i hög feber (40—420)
och stor mattighet med vacklande gång;
huden på buken, insidan av låren, på halsen
och öronen är ofta rödfärgad, andningen är
kort och ansträngd, och döden följer vanligen
inom 24 timmar. Den pektorala formen
uppträder, både akut och kronisk. De första
sjukdomstecknen äro, att smågrisarna vid 3—4
veckors ålder stanna i växten, visa sig slöa
och .matta, andningen är besvärad, ryggen
uppåtböjd, huden och synliga slemhinnor
bleka; vanligen få de diarré, någon gång
förstoppning, och djuren visa ofta onaturligt
foderbegär och förtära urin, träck och
smutsigt strö. På rygg, huvud och sidor uppstå
röda fläckar med svag utsvettning, som efter
någon tid intorkar till svartaktiga skorpor
(hudskorv), och i sjukdomens mera
framskridna skede inställer sig en svår hosta, påminnande
om kikhosta. Stundom angripas även
inner-örat och hjärnan, varmed följer krampanfall
och svaghet eller förlamning av bakdelen.
De flesta djur i 3—5 veckors ålder dö, vid den
akuta formen redan efter 5—8 dagar; den
kroniska varar 3—4 veckor, stundom flera
månader. Dödligheten är för smågrisarna 50—
80 %, för äldre knappt mer än 1—2 %. De djur,
som tillfriskna, bliva dock förkrympta och öka
föga i vikt, varför det sällan lönar sig att
behålla dem. Av sjukdomen en gång angripna
djur vid 3—4 månaders ålder eller mer kunna,
fast de synas fullt friska, sprida smitta och
bidraga därför oftast till sjukdomens
utbredning. Angående åtgärder till sjukdomens
bekämpande och förhindrande av dess införande
i riket, se Svinpest. E. N—m.
Svinskötare. Se Ladugårdsskötare.
Svinskötseln var hos flera av de gamla
kulturfolken undanträngd, i det att svin
ansågos som orena djur; så hos indier, egypter
och judar. Hos greker och romare var däremot
s. högt utvecklad och liksom hos de
germanska folken fläsket ett högt skattat livsmedel
(galten Särimner). I de skandinaviska
folkens fornlämningar ända från den yngre
stenåldern hava ben av båda de i art. Svin nämnda
typerna påträffats. Vid den historiska tidens
början synes s. ha intagit en framstående plats
i folkets hushållning, och så var förhållandet
även under medeltiden. Svinen voro små vuxna;
av ett slaktat dj ur beräknades blott 2—3 lispund
(17—25 kg.) fläsk. Svinen gingo mestadels
fritt ute och fingo själva söka sin föda, varför
ock de gamla lagarna innehålla bestämmelser
om att hägnaden skulle vara sådan, att svinen
utestängdes. Svinantalet var i synnerhet stort,
där bok- och ekskogar funnos, och ollonbetet
och avgälden för dess användning voro länge
dessa skogars förnämsta avkastning, varför
noggranna lagbestämmelser därom funnas.
I den mån dessa skogar uthöggos, gick också
svinskötseln tillbaka. Trädesåkern lämnade
också bete åt svinen, vilket ännu sent in i
nyare tid motverkade införandet av en
ordentlig bearbetning av densamma. (»Svinträda»
= en försummad träda.) Under nyare tid
har svinens antal visserligen ökats (se nedan),
men de blevo senare än vad fallet var
beträffande andra husdjursslag föremål för
förbättring i fråga om beskaffenhet och omvårdnad.
Ännu inemot mitten av 1800-talet voro fritt
kringströvande svin av skogssvinrasen (se
Svin) vanliga, men från denna tid fingo
förädlade engelska raser allt mer insteg, och
härmed inträdde en rask ökning av svinstocken.
Det var egentligen mjölkhushållningens
framsteg och koncentrering till mejerier, vars
avfall av skummjölk och vassla var svår att
avsätta annat än till svinfoder, som gav
svinskötseln någon större framgång, ss. följande
siffror för antalet svin i Sverige visa:
pr
pr
År
st.
I,000 inb.
Ar
st.
1,000 inb.
IS71
227,000
_
1890
645,000
103
1805
400,000
170
1900
806,000
155
1850
555,000
159
1910
957,000
173
1870
354,000
«5
1916
1,065,000
185 1
1 1880
419,000
92
1 1920
717,000
122 1
Den starka nedgången efter 1916 berodde
av foderbristen under kristiden, vilken
minskade antalet med 40 %. Den förr vanliga
överskottsinförseln av fläsk efterträddes vid
tiden kring sekelskiftet av en växande
överskottsutförsel. På 1860-talet infördes i
medeltal för år omkr. 900 svin och 1,234,000 kg.
fläsk och utfördes 6,400 svin och 81,000 kg.
fläsk. Under senare år voro motsvarande
tal:
? Införsel Utförsel
svin kg. fläsk kg. svin kg. fläsk kg.
1913 5,428 2,613,728 463,313 7,908,593
1916 216 1.690,215 ^ 166 14,113,488
1921 792769 4,392,137 4°o 14.221,364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
