Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svängel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syra. 1. Med s. betecknas i allmänhet ämnen,
som hava sur smak och som förena sig med
basiska ämnen till saltartade föreningar. De
bestå enligt den moderna kemiens uppfattning
av en eller flera väteatomer i förening med en
negativ (sur) ion, och saltbildningen består
däri, att syrans väte utbytes mot en positiv
(basisk) ion. Syror påvisas genom tillsats av
vissa ämnen, som vid närvaro av s. giva en
egendomlig färgning (sur reaktion), vars styrka
kan angiva surhets graden. (Se Reaktion.)
Sura ämnen verka i starkare koncentration
som gift på växt- och djurcellen, och även en
svagt sur reaktion i jorden är ogynnsam såväl
för åtskilliga högre växters utveckling som
för det för jordens fruktbarhet så viktiga
bakterielivet i jorden.
Även svaga syror och svaga lösningar av
de starka angripa de vanliga metallerna,
varför sura ämnen ej böra förvaras i metallkärl.
(Se Metall.)
Oorganiska syror (utom kolsyra)
förekomma i naturen sällan fria (se
Jordanalys) utan huvudsakligen såsom beståndsdel
av salter, vilka bilda huvudmassan av berg-
och stenarter samt av jordarternas oorganiska
delar.
Som växtnäring hava blott kolsyra
(koldioxid) samt salter av salpetersyra (nitrat),
fosforsyra (fosfat), svavelsyra (sulfat) och
klorvätesyra (klorider) någon större betydelse.
Organiska syror förekomma
allmänt, huvudsakligen såsom alkali- och
kalksalter, i växterna, särdeles i frukter (äpple-,
vin-, citron-), oxalsyra även ofta i avsevärda
mängder i blad. Dessutom uppkomma vissa
dylika syror vid jäsningar av kolhydrat
(mjölksyra, smörsyra, ättiksyra m. fl.) samt vid
sönderdelning av fett. Vid råanalys av foder
inräknas de bland de kvävefria
extraktämnena, men bestämmas stundom särskilt och
pläga då beräknas som mjölksyra. De i foder
förekommande syrorna och deras salter äro
till stor del smältbara och hava då ett
näringsvärde motsvarande deras värmevärde, vilket
alltid är lägre än kolhydratens., med vilka de
vid analysen sammanräknas. Vid mindre halt
behöver detta mindervärde blott ringa
beaktande.
2. Växtsläkte, Rumex, tillhörande
syreväxternas familj, Polygonaceæ, och utmärkt av
toppställd spira eller ax med obetydliga,
grönaktiga blommor, enkelt 6-bladigt hylle och
6 ståndare samt 3-kantiga nötter (»frön»).
Inga av släktets arter hava något värde som
foder, men de av dem, som förekomma i åker
eller äng, äro besvärliga ogräs. De äro
fleråriga och föröka sig starkt genom sina frukter,
vilka dels avfalla före skörden av den gröda,
vari de växa, dels skördas med denna och
följa antingen med den uttröskade kärnan
(i synnerhet med vallfrö) eller med bosset.
Då detta utfodras, passera fröna djurens
matsmältningskanal med bibehållen groningskraft
samt återföras med gödseln till åkern. De
större arterna böra därför helst bortrensas ur
grödorna före frömognaden och före skörden,
och därjämte bör från deras frukter rent
utsäde väljas.
Rödsyra, R. acetosella L., en småvuxen,
mångårig, rödaktig ört med spjutlika blad
och röda blomklasar, växer allmänt i
synnerhet på mager, torr och surt reagerande jord.
Förökar sig genom skottalstrande, krypande
rotstockar och riklig fruktsättning. Frukterna
äro vanlig förorening i timotej-, alsike- och
vitklöverfrö, varur de äro svåra att avlägsna
på grund av lika storlek med dessa fröslag.
Den gör till följd av sin litenhet föga skada
men vittnar om att jorden är mager och
kalkfattig. Motarbetas genom kalkning och
gödsling samt trädning.
Krussyra, skräppa, R. crispus L.,
är intill meterhög, grovvuxen, med
långsträckta, i kanten krusiga blad, och stora
greniga klasar, som bilda en först grön, sedan
mot mognaden brun spira. Frukterna äro röda,
trekantiga nötter, ungefär av rödklöverfrös
grovlek. Den förekommer som ogräs
företrädesvis i vallar men även i efter vallen
följande vårsädesfält. Förökas ej genom utlöpare,
men synnerligen rikligt genom frukterna, vilka
äro en vanlig förorening i rödklöverfrö.
Motverkas bäst genom att uppdragas med rot före
fruktmognaden, vilket särskilt är önskvärt i
vallar avsedda till frötäkt.
3. Syra, syreväckare. Se Smör: Syrning.
Syre. 1. Syre, kemiskt tecken O, är i fritt
tillstånd en färg-, lukt- och smaklös gas och
utgör i detta tillstånd den verksamma
blandningsdelen i luften (se d. o.), liksom även i
mindre mängd löst i vatten. I kemiskt bundet
tillstånd ingår det som beståndsdel av vatten
och i flertalet av de oorganiska ämnen, som
bilda bergen och jorden, liksom av de flesta
organiska ämnen, som bilda växter och djur,
samt sönderdelningsprodukter av dessa.
Vid förbränning förenas det brinnande
ämnet med s. (syrsättes ei. oxideras). Andningen
är likaså en förbränning eller syrsättning av
kol och väte till koldioxid (kolsyra) och vatten[1].
Likaså försiggår vid åtskilliga kemiska
omsättningar, som röja sig genom
självupphettning, syrsättning av kol och väte.
Tillgång på syre är således en förutsättning
för förbränning, andning och andra
oxidationer. I vatten levande djur äro för sin
andning beroende av det i vatten lösta syret. Se
Andning.
2. Se Risvase.
Syren, Syringa, ett till liguster växt erna,
Oleaceœ, hörande släkte med motsatta, hela
blad, 4-delad, sambladig krona och 2-rummiga
fröhus. Som prydnadsväxter odlas allmänt
vanlig s., S. vulgaris L., med blå- eller
rödvioletta eller vita blommor, och persisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
