Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ugglor - Ulex. Se Ärttörne - Ull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u.
"35
Ugglor igenkännas på stort huvud och stora
av en fjäderkrets omgivna, framåtriktade ögon
samt både tarser och tår fjäderklädda.
Fjäderdräkten är yvig och mjuk, vilket gör, att
de flyga nästan ljudlöst. De jaga om natten
eller i skymningen och hålla sig merendels
stilla om dagen.
Av våra 11 inhemska ugglearter är
berguven, Bubo bubo L., den största och
kraftigaste. Den är av en tjädertupps storlek, med
stora svarta fjäderöron och stora ögon med
orangeröd regnbågshinna och omgivna av
gulgrå, ofullständiga ögonkretsar. Fjäderdräkten
är i övrigt spräcklig av svart, rostgult, grått
och vitt. Den är en stannfågel, som träffas,
ehuru numera tämligen sällsynt, över hela
barrskogsområdet från södra Småland till
Norrbotten. Sina ägg lägger den på marken i
bergsskrevor o. d.
Den i södra och mellersta Sverige vanligaste
ugglearten är kattugglan, Syrnium aluco
L., en av grått, rostbrunt och vitt spräcklig
art, av en orrhönas storlek, med hel ögonkrets
och brun regnbågshinna. Den är stannfågel
och häckar i ihåliga träd. Den snarlika men
drygt 1/z större slagugglan, 5. uralense (L.)
Pall., som skiljer sig genom jämförelsevis lång
stjärt, lever i norra och mellersta Sveriges
barrskogar, stannar över vintern och häckar i träd.
H o r n u g g 1 a n, A sto otus (L.), som genom
sina örontofsar och i färgen liknar berguven
men knappt är av en kråkas storlek och har
hela ögonkretsar och gul iris, är en flyttfågel,
som är rätt allmän i landets södra och mellersta
delar, men sparsammare norrut. Häckar i gamla
kråk- och ekorrbon. Mindre allmänt i
jordbrukstrakter förekomma följande:
sparvugglan, Glaucidium passerinum (L.), vår minsta
uggleart, stor som en domherre, ovan mörkbrun,
med gulvita tecken, under vit med
längsgående, bruna fläckar. Iris gul. För under
sommaren mest ett undangömt liv i skogarna över
hela landet. Häckar i ihåliga träd.
Tornugglan, Strix flammea L., stor som en duva,
en flyttfågel, som förekommer blott i sydvästra
Skåne och häckar i gamla torn och murar.
Pärlugglan, Nydala †unerea (L.), som är
något större än en trast, ovan mörkbrun med
droppformiga fläckar, under vit med gråbruna
fläckar, häckar i ihåliga träd, allmännast i
mellersta och norra Sverige. I övre Norrlands
och Lapplands barrskogar leva 1 a p p u g
g-1 a n, Syrnium lapponicum (L.), som stundom
uppnår berguvens storlek och är spräcklig av
grått, vitt och mörkbrunt, med de gula ögonen
omgivna av stora, skålformiga ögonkretsar med
mörka koncentriska kretsar, samt h ö k u g g-
1 a n, Surnia ulula (L.), stor som en skata,
vit-och svartspräcklig med smala tvärband på
undersidan samt upptill ofullständiga
ögonkretsar. Till fjälltrakterna höra slutligen den
helt eller övervägande vita f j ä 11 u g g 1 a n,
Nyctea scandiaca (L.), som är något mindre än
berguven, samt j o r d u g g 1 a n, Asio
brachy-otus (L.), lik hornugglan men med för en uggla,
ovanligt långa vingar samt föga framträdande
fjäderöron. Båda dessa häcka på marken. Visa
sig vid flyttningen om vintern ofta nedåt landet.
Samtliga ugglor ha helvita, starkt rundade ä,gg,
vanligen 2 till 6. De leva huvudsakligen av
råttor, sorkar och lemlar och äro sålunda
synnerligen nyttiga djur. Horn-, jord- och
tornugglan äro därför också fridlysta 1/3—15/9 (se
Fåglar, 3.). En del av de större arterna,
särskilt berguven, kunna dock vara farliga för det
matnyttiga villebrådet. T. H—1.
Ulex. Se Ärttörne.
Ull. Fårens fäll består hos de oförädlade
raserna av 2 slags hår: glatta, grova fäll- 1.
täckhår och finare, krusiga botten- eller ullhår.
Båda slagen hava fjälliknande barkceller, men
hos täckhåren äro dessa tryckta intill hårets
yta, som därför blir mera jämn än hos
botten-håren, vars barkcellers kanter äro mer
utstående; detta gör, att de senare hava en mattare
glans och mer sammanfilta sig än de förra. I de
varma länderna hava de oförädlade fårslagen
en tunn beklädnad av endast korta täckhår eller
ock finns under dessa en botten av fina ullhår.
I hårdare klimat bliva dessa senare hos
lant-raserna mer utvecklade och skjuta under
vintern upp över täckhåren, men under inverkan
av den svaga näringen under vintern upphöra
de att växa och lossna på våren, så att denna
finare ull då kan avplockas för hand, s. k.,
lödja. Så är förhållandet med de isländska
fåren och våra oförädlade lan trasfår, t. ex.
Gottlands utegångsfår. Där åter djuren ej äro
utsatta för ett hårt klimats växlingar och få
en jämn näring, försvinna de grova täckhåren
och fortsätter ullen alltjämt sin tillväxt och
fälles ej på våren. I länder med torrt klimat
bliva ullhåren mer eller mindre starkt krusiga,
ss. hos Merinofåren, under det att ett fuktigt
klimat gör ullhåren långa och raka eller svagt
vågiga, ss. hos de förädlade engelska fårraserna.
I fällen äro ullhåren sammanslutna till buntar,
staplar, vilkas, likasom de enskilda hårens,
form giva ullen vissa för olika användning
betydelsefulla egenskaper.
Ullens längd är det avgörande, för vilket
av de två förberedande behandlingssätten ullen
är lämpligast. Kort u., högst 5 cm., passar
för kardning av ullen, varigenom erhålles gärn*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
