Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Si
ner eller språngvariationer (se Variation).
Darwinismen förnekar icke en utveckling även
på detta sätt, men tillmäter den en
underordnad betydelse.
Genom senare undersökningar synes
emellertid bevisat, att de av Hugo de Vries iakttagna
mutationerna, på vilka han stödde sin teori,
icke äro verkliga sådana utan i stället
produkter av korsningar. Redan därigenom och än
mera genom det förklarande ljus, den moderna
ärftlighetsforskningen kastat över den ärft-
liga variationens natur och orsaker, har även
mutationsteorien såsom utvecklingsteori
väsentligen, förlorat sin betydelse. Jfr
Förädling. H. T—n.
Utvidgning, jordens. Se Jord:
Rymdförändring.
Utväxling. Se Växel.
Utägor. Se Inägor.
Utäng. Se Nybyggen.
Uv. Se Ugglor.
v.
Vaccinering. Se Immunitet.
Vaccinium. Se Blåbär, Lingon.
Vad. Se Fiskeredskap II.
Vadare, smärre. Under den något
oegentliga benämningen »smärre vadarefåglar» hava
i 1912 års jaktstaäga upptagits följande
vadarearter såsom fridlysta under samma tider
som egentliga änder och beckasiner: Roskarl,
strandskata, tofsvipa, brockfåglar
(ljungpipare, alvargremla), fjällpipare, strandpipare,
alla slag, spovar, långnäbbor, rödbena,
svartsnäppa, skogssnäppa, grönbent snäppa,
gluttsnäppa, drillsnäppa, brushane, småsnäppor,
alla slag, och simsnäppor. Någon egentlig jakt
har i vårt land hittills knappast bedrivits på
dessa fågelarter, om man undantager
ljungpiparen, som erbjuder ett ganska lönande
skytte, då den om hösten uppträder i större
flockar på moss- och hedmarker i vissa delar
av landet, samt en del snäpparter under
höststräcket vid våra sydliga kuster. I varje fall
torde man göra rättast i att lämna vadarna i
fred, dels emedan de, på få undantag när, icke
kunna anses matnyttiga i egentlig mening,
dels emedan de till följd av sankmarkernas
torrläggning över allt hastigt avtaga i antal
och sålunda över huvud taget icke tåla vid
någon förföljelse från människans sida.
T. H—1.
Vagn betecknar dels i allmänhet kör don
på hjul, dels särskilt sådana med 2 axlar och
vanligen 4 hjul (till skillnad från kärra).
Alla vagnar böra förena lätt gång med
tillräcklig styrka. Ofta äro de onödigt grovt
byggda, särskilt beträffande överredet, vilket ökar
tyngden utan gagn, så att ofta vagnens egen
vikt (parvagn intill 500 kg.) utgör 1/3—1/2
av hela lasset. Den lätta gången beror i hög
grad av hjulens beskaffenhet. I avseende på
dessas material, form och dimensioner
hänvisas till art. Hjul, och erinras här blott om
följande. Under i övrigt lika förhållanden
göra höga hjul gången lättare men medföra
gärna högre och därför mera arbetskrävande
lastning. Smala hjulskenor göra fordonet mer
lättgående på fast bana, men breda, som mindre
nedsjunka, på lös mark. Större bredd i gången
ökar verkan av motstånd, som träffar hjulen,
och därav förorsakade sidoryckningar, men
möjliggör större lastyta och att nedsänka
denna mellan hjulen. Stora skånska vagnar ha
en spårvidd av intill 135 cm., mellansvenska
stundom blott 100 cm. Avståndet i båda
hjulparen hos en vagn bör vara lika, så att vagnen
»spårar», liksom ock spårvidden helst bör vara
den på orten vanliga för att minska
olägenheterna vid körning på djupt uppspårade
vägar.
Då dessa olika konstruktionsdetaljer kunna
verka fördelaktigt i ett, ofördelaktigt i ett
annat avseende, böra de avpassas efter olika
förhållanden, varvid lättgåendet är av desto
större vikt, ju mer vagnen är avsedd att köras
på mjuk mark eller dålig vägbana. Skillnaden
mellan kraftåtgången vid körning är nämligen
mycket stor efter vägbanans beskaffenhet: den
kan på åker eller lös väg uppgå till 1/s—1/10
av lasten men på fast och jämn väg vara x/25—
I lo- ’■
Friktionen i hjulaxelns lager är särdeles
vid tung verkkörning mindre betydande i
förhållande till motståndet vid hjulringen men
bör dock minskas genom smörjning.
Anordningar härför saknas vanligen, i det att
hjulen måste delvis skjutas av axeltappen för att
smörjning direkt på denna skall kunna ske.
På åkvagnar och stundom även på
arbetsvagnar användas dock patentaxlar med dammfritt
sluten bössa och oljebehållare, och även
kul-och rullager (se Lager) ha börjat användas,
dock knappt vid jordbrukets arbetsvagnar.
Fjädrar, som minska såväl skakning av
lasten som ryckningarna i dragarna, användas så
gott som alltid på åkdon men sällan på
verkvagnar, utom sådana som äro avsedda för
körning av mjölk och andra ömtåliga varor.
I åkkärror förekommer ännu, att fjädringen
åstadkommes genom att åkstolen vilar på
elastiska träfjädrar, men vanligen vilar
vagnens hela överrede på fjädrar av stålblad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
