Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Älg - Älggräs - Ämnesomsättning - Äng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en tagg mer än året förut, ända till 16—20
taggar,, varefter taggarnas antal börjar avtaga.
Till följd av den intensiva jakten, som i
synnerhet går ut över tjurarna, äro tjurar med
8—10 taggar på varje horn sällsynta.
Ä. hör hemma i de stora barrskogarna, är
ytterst skygg och vaksam, löper snabbt, tyst
och uthålligt, tager sig fram även över de
sankaste ställena och simmar förträffligt. Han
livnär sig av starr, fräken och andra
kärrväxter, löv, skott och kvistar av sälg, vide, rönn,
asp, tall och en. Ibland gör han skada på åkrar
i skogsbrynen genom att trampa ned och beta
av växande grödor. Om vintern samla sig
älgarna i mindre flockar, som hålla till inom
ett inskränkt område i någon avlägsen
höglänt skogstrakt. På våren skingras de åter, och
i slutet av maj eller början av juni föder kon
1—2 kalvar. Under sommaren och hösten
uppehåller sig kon med sina kalvar vanligen
i någon svårtillgänglig kärrmark eller invid
någon sjö, där det finnes god tillgång på
lövrik skog. Dylika platser benämnas
älgstånd. På hösten uppsöker tjuren åter sin
familj. Hans horn äro då fullt utvuxna och
»fejas», d. v. s. gnidas mot träden för att
befrias från sin håriga hud. Under
parningstiden, senare hälften av september, utkämpa
tjurarna våldsamma strider med varandra.
De låta under brunsttiden höra ett starkt
bölande eller blåsande läte; älgarna hava
dessutom ett svagare, bräkande eller knarrande
läte, varmed särskilt kon och kalvarna locka
på varandra.
Jakt å älg är enligt 1912 års jaktstadga
tillåten: i de 4 nordligaste länen och i Särna
och Idre socknar i Kopparbergs län 9—15
sept., i övriga delar av Dalarna och i
Gävleborgs län 10—16 okt., och i övriga delar av
riket 10—23 okt. Under senare år har
emellertid total fridlysning gällt i hela Norrland samt
i Sörmlands, Kopparbergs, Västmanlands,
Örebro län (utom 4 socknar), Värmland, Dalsland
samt Göteborgs och Bohus län. I övriga delar
av riket har jakttiden varit inskränkt till 10—
16 okt. Årskalvar äro fridlysta.
Ä. skjutes under drev- eller klappjakt eller
för hund. Den för älgjakt lämpligaste hundrasen
är jämtlandsspetsen eller gråhunden. Jakten
tillgår vanligen så, att sedan hunden släppts
på färska älgspår, uppsöker han villebrådet
och giver genom ståndskall till känna, var det
befinner sig, så att jägaren kan mot vinden
smyga sig inom skotthåll. Löper älgen undan
för hunden, bör denne tyst följa spåret och
upptaga skallet först då han hunnit framför
eller jämsides med älgen eller denne å nyo
gjort stånd. Om älgen ej låter ställa sig av
hunden, utan denne följer spåret under fullt
skall, förlöper jakten ofta som vanlig
stövarejakt, och det gäller då för jägaren att ställa sig
på pass på kullar, vid myrhalsar, sjöstränder
och andra ställen, där han kan beräkna att
drevet skall gå fram. I övre Norrland jagas ä.
stundom med ledhund, som föres av jägaren
i band, tills han får syn på älgen.
Vid älgjakt bör användas kulgevär av minst
10 mm. kaliber; med finkalibriga gevär
riskerar man att endast skadskjuta älgen.
Lämpliga äro t. ex. expresstudsare, kal. 450,
Huskvarna Remingtonstudsare, kal. 500,
Mauserrepeterstudsare, kal. 10.75 mm., och Winchester
repeterstudsare, kal. 40/72. Vid sidoskott bör
kulan placeras bakom bogen, hellre något högre
än för lågt. Kommer djuret rakt mot skytten,
siktas tämligen högt i övergången mellan hals
och bröst. Skott rakt bakifrån eller i huvudet
göra sällan åsyftad verkan. — I Sverige har
på senare tider under tillåten jakttid fällts
mellan 2,000 och 3,000 älgar, i penninge värde
uppgående till omkring 1/2 million kronor.
Älgstammen utgör sålunda ett kapital, som icke
bör förslösas genom hänsynslös jakt. T. H—l.
Älggräs, Spiræa Ulmaria L., en till
rosenfamiljen, Rosaceœ, hörande, grov och
högvuxen, flerårig ört med bladig och grenig
stjälk, parbladiga, under gråludna blad och
i toppen en stor grenig vippa med doftande,
vita blommor. Växer i hela landet på sanka
marker, helst i skugga av träd och buskar.
Hela växten har en aromatisk doft, som
framträder tydligt, om en del av växtens gnides,
därav namnet luktgräs. Den har därför
förr använts att krydda mjöd (»ölgräs»,
»mjödört», »karsöta») och för att
gnida bikupor med invändigt och skura
byttor med (»byttegräs»). Örten ätes enligt
Linné gärna av får och get samt av älgen
(»älggräs»). Av nötkreatur och hästar plägar
den ej röras på betet, men ratas ej, då den
ingår i hö. Särskilt i norra Sverige kan den
utgöra en avsevärd del av det hö, som skördats
å snåriga ängar och på fjällsidorna. Enligt
analyser (Lantbr. Akad. tidskr. 1893 sid. 157)
motsvarar ä.-hö i fodervärde ett gott hö.
Ämnesomsättning. Se Andning, Näring.
Äng, mark, som är oavbrutet bevuxen med
gräs och gräsliknande växter, vilka
företrädesvis skördas genom slåtter. Som ä.
betecknas vanligen endast naturliga gräsmarker
(till skillnad från insådda vallar å åker), fria
från träd och buskar (till skillnad från
betesmarker, hagar), men i landets mer bergiga
och kuperade trakter räknas även stenig
samt träd- och buskbevuxen mark som ä.,
blott den är så öppen och gräsbevuxen, att
slåtter anses lönande.
Strandängar, såväl vid salt- och
bräcktvattenskuster (marskängar) som vid
sjöstränder, ha i allmänhet en låg men saftig
växtlighet; användas mest till bete och kallas
då strand- eller saltsjöbeten. Se
Betesmark.
Mad, invid vattendrag liggande sanka ä.,
vanligen med låg gräsväxt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
