- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
1231

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örat - Örats sjukdomar - Öring - Örjord - Örn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

avstängt från ytterörat, men genom en öppning
på bottnen av trumhålan står det genom det
eustachiska röret (D), som inmynnar i
svalgets övre vägg, i förbindelse med detta och
därigenom med den yttre luften. På
trumhålans inre vägg finnas två öppningar, på grund
av sin form kallade ovala och runda
fönstret
, vilka likaledes täckas av tunna
hinnor. Till mellanörat höra vidare en del i
trumhålan inneslutna små ben,
hörselbenen, kallade hammaren, städet och
stigbygeln. Hammaren (E) består av ett
klot-formigt huvud och ett därifrån utgående
benutskott, skaftet, som är fäst på trumhinnan;
på huvudet finnes en skålformig ledyta för
städet (F), som består av ett rundat
ledhuvud och två därifrån utgående skänklar, av
vilka den ena stöder mot trumhålans vägg och
den andra genom ett litet ben, linsbenet, är
förenad med stigbygeln (G), som åter är
fäst på ovala fönstrets membran. Dessa ben
äro rörliga, och därigenom kan spänningen i de
hinnor, på vilka de äro fästa, ökas eller minskas,
varigenom de kunna anpassas för olika
ljudstyrka. Innerörat eller labyrinten
består av benlabyrinten och den däri inneslutna
hinnlabyrinten. Benlabyrinten utgöres
endast av håligheter i klippbenet, nämligen
vestibulen eller förgården, en oval
hålighet innanför trumhålan och skild från
denna endast genom ovala fönstrets membran, de
tre från vestibulen utgående, bågformiga
halvcirkelformiga kanalerna (J) samt
snäckan (K), en spiralvriden gång, som genom
en från dess mittaxel utgående, tunn benlamell,
spiralskivan (M), ofullständigt delas i två
kanaler, trappgångarna, av vilka den
undre, trumhålans trappgång, skilj es från
trumhålan genom runda fönstret och den övre,
vestibulens trappgång, står i förbindelse med
vestibulen. Hinnlabyrinten, som
består av samma delar som benlabyrinten, är
fylld av innervattnet och
mellanrummet utanför, densamma av yttervattnet.
I hinnlabyrinten utbreda sig hörselnervens
förgreningar, som där stå i förbindelse med örats
hörselepitel eller hörselceller. I vestibulen äro
upphängda en del små kalkkonkrement,
hörselstenar eller otoliter, vilka
antagligen tjäna till att förstärka verkan av
vibrationer i innervattnet. Ljuduppfattningen
tillgår nämligen så, att ljudvågorna, som
uppfångas av öronmusslan, ledas först genom
hörselgången till trumhinnan, som därigenom
försättes i vibrationer, vilka genom hörselbenen
fortplantas till ovala fönstrets membran och
genom denna till yttervattnet, vilket i sin tur
meddelar vibrationerna till innervattnet, där
de direkt påverka hörselcellerna, från vilka
intrycket sedan genom hörselnerverna ledas
till hjärnan. Ljudvågorna kunna även
fortplantas direkt genom huvudets ben, och hörsel-»
förnimmelser erhållas sålunda, även om
hörselgången är tilltäppt eller t. o. m. om trumhålan
är förstörd, blott hinnlabyrinten är oskadad,
övriga delar tjäna således endast till att
förstärka och reglera ljudet.                E. N—m.


Människans hörselorgan.
Människans hörselorgan.


Örats sjukdomar hos husdjuren äro
jämförelsevis litet kända. Den vanligaste är

Yttre öroninflammation,
»öronmask», som mest förekommer hos hundar och
består i en inflammation i yttre hörselgången,
kännetecknad av stark klåda, skakningar på
huvudet, som ofta hålles snett med det
angripna örat nedåt, ömhet vid tryck omkring
öron-roten och rodnad av huden i öronmusslan och
yttre hörselgången, som stundom även är
sårig och avsöndrar en brunaktig, illaluktande
vätska. Orsaken är vanligen orenlighet och
sönderdelning av öronvax, och sjukdomen är
synnerligen envis. Behandlingen består i
noggrann rengöring av örat och hörselgången med
ljumt tvål vatten eller olja, som därefter noga
borttorkas med en på en träpinne fäst, torr
bomullstapp, varefter i örat inblåses ett
torkande pulver, bestående av lika delar stärkelse
och zinkoxid eller av tannin och pulvriserad
alun. Härmed fortsättes, så länge flytning från
örat märkes.                E. N—m.

Öring. Se Laxsläktet.

Örjord. Se Grusjord.

Örn. Av våra båda inhemska örnarter
igenkännes kungsörnen, Aquila chrysaëtos
L., bl. a. därpå, att den har tarserna
fjäderklädda ända ned till tårna. Den är till
färgen mörkbrun, på huvudet rödbrun med
skiftning i guldgult; stjärten är hos gamla fåglar
upptill gråspräcklig, i spetsen svart, hos yngre
vit med bred svart spets. Näbb hornfärgad,
fötter gula, ögats iris gulbrun. Kungsörnen,
som förr haft vidsträckt utbredning, häckar
numera sällsynt i våra nordliga landskap,
företrädesvis i fjälltrakterna. Den lever
huvudsakligen av harar och skogsfågel och bygger
bo på klippavsatser eller i höga träd. Ägg
vanligen 2, till färgen gråvita med bruna fläckar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/1241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free