Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
trollet i ro leka med dem, ända till dess att
deras kärlek blev som »vitlök, tivedabark och
vinnerot», d en stod allt emot. Och inte kunde de
hata varandra nog heller, fast de nog bjödo till.
De hade ju diat samma spenar, och då måste
det ju gå som det gick. Nej, lagom m åste det vara,
i synnerhet när det gäller de av Gud så hårt
märkta kvinnfolken! Och hon bara lockade och
lockade, den ena hit och den andra dit, och
modern sörjde, så hon blev svart i skrynklorna,
ty klyftan hade ju för länge sedan slukat älskad
make — sönerna voro ju allt hon hade. Alen
så tänkte hon : inte är det värt riva ladan
för ett missväxtår! Hon hoppades så säkert
på att när trollet lockat och lekt nog för att
locka åt sig den ena till gifte, så skulle hon få
ha den andra i fred. Men ack, du, mödrars händer bli så svaga med åren.
En dag, när modern satt utanför kåtan och
snodde den snövita sentråden, så dyster att det
såg ut som om hon spunnit fram den smala,
vita strängen på en natt, kom Malin fram till
henne och sade med sin lenaste röst :
— Du hatar mig, du?
— Ja .
— Hu r mycket hatar du mig — som lägret?
— Mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
