Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 126 —
»Tussa lullan lej,
vill du gifta dej,
vill du ha en sådan sudder som mej?»
Jätten stönade i sängen.
»Gosse, vem har lärt dig den stygga visan?>
»Jens, vet jag. — Skall jag sjunga mer?”
I detsamma rycktes dörren upp, och Eva syntes
med en glatt överraskad min. Utan att hålla för
näsan skrek hon:
»Vill ni veta, vad jag fått rätt på!»
Jätten och Mårten stirrade som på en uppen-
barelse. Eva stod i dörren, ljus, fin och vacker,
med de långa, guldgula lockarna fallande ner över
det mjuka, vita pälsbrämet.
Mita smög sig bakom henne för att stänga dörren,
som Eva höll öppen, så att hela vintern rusade in
till den sjuke och till den barbente pojken.
»>Vad har du funnit?» frågade Nicka ivrigt.
»Jag är inte riktigt säker, men jag tror att det
är en rävunge, en liten, liten en, därute bland några
gamla bräder.»
» Nej, Eva, vad säger du?» skrek Nicka och rusade
andlös på dörren, följd av Eva, Ester och Botilla,
som den halta flickan hette. Hon hade äntligen
fått en mindre missbelåten uppsyn och haltade för-
tjust efter barnen för att få förevisa sin av brodern
Jens anförtrodda skalt. |
Och mycket riktigt. I elt litet, av gamla bräder
hopfogat skjul låg en liten rävunge hopkrupen,
som såg föga skygg ut. Den steg upp och började
hoppa omkring samt nosade på några halvvissnade
kålblad, som Botilla höll fram för den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
