- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
139

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru tjugu man fångade två valfiskar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sårade djuret och färgade vattnet med sin mörka,
levrade färg.

Lars blev så ivrig, att han sprang upp och
satte sig gränsle på djurets rygg, i tanke att på
så sätt bakifrån giva det dödshugget. Men då
gjorde fisken en sista ansträngning och med
stjärten klippte den till Lars på örat, så att han
stod rätt på huvudet i det grunda vattnet.

Men då sprang Lars upp igen. Han var så
arg, så att hela ansiktet gick i vågor på honom,
och han stammade och ansträngde sig, så att det
rann svart utefter mungiporna.

»De-de-de-t sk-sk-ska du, ta mig fan, ha igen»,
skrek han.

Och därmed sprang han framför huvudet
och klämde till valen, så att nosen klövs. Det
starka djuret föll tungt ned på sidan, en
blodström färgade vattnet, och några väldiga
ryckningar skakade hennes stora kropp.

Då fick Per Gustav, Larses dräng, se något
märkvärdigt som rörde sig framåt på vattnet.
Toppen av en stång vippade fram och tillbaka
ovan vattnet och kom allt närmare. Valens unge
var inte död, fast harpunen satt fast i dess nacke
och nu kom den simmande för att söka efter
modern, dök upp från djupet, därför att den anade
fara, eller kanske därför att den ville dia, som den
gjort, när Söderberg först upptäckte valen, och
tyckte, att den var så farligt lång.

När Per Gustav fick se stången, som syntes
av sig själv vippa fram över havsytan, förstod han
genast, att valens unge icke var död, och han
greps av ett häftigt begär att förvärva ära och
utmärkelse. Han sade inte ett ord till någon, utan
ensam och allena hoppade han i en av båtarna øch
gav sig till att ro emot djuret. När han kom intill
stången, tog han en lina, som låg i båten, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free