Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efterskörd. Här möter oss en lyriker, vilkens ursprungligt
fina, ömtåliga sång förhållandenas makt och den egna
viljan mer och mer gjort förstämd och låtit tystna.–––––
Det är, som talade i denna diktsamling en gengångare
från något dött och förflutet, och dubbelt svårmodigt
beröra så de fåtaliga poemen med deras anda av allt mer
sällan känd (I) frid och söndagsstillhet
Men det är icke blott i fråga om stämningen över det
hela, som Ola Hansson i dessa sista verser förefaller som
en främling för sig själv och andra. Man känner på något
vis, att tiden gått förbi honom. Hans skildringsart har
fått något, som verkar med nyligen avlagda moders
pin-samhet, och språksinnet har hos den så länge landsflyktige
mist ej så litet av sin finhet och säkerhet.
Efter denna finkänsliga likpredikan, som
fort-sättes på flera sidor, är Levertin glad över att
man efter så förolyckade diktprov som de
an-förda kan citera så sällsynt vackra som följande
»höstverser», varefter han tillägger: »Och lika
mycket som dessa utsökt vackra, som höst-ärilar
verkande strofer hava av oktober (1), lika mycket
hava andra av dikterna av sommarnattens värme
och vintermorgonens snöfriskhet». Och så följer
avslutningen, som med ett slag belyser hela Ola
Hanssons poetiska armod:
Till dessa verser som omfatta hela den långa perioden
mellan 1884—1901 och som dock ej ensamt kunde fylla
en volym, äro lagda en del prosaskisser, vilkas egenskap
av att vara »poem på prosa» stundom är mycket tvivel*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
