Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40 —
skynda stora raka vägen tillbaka mot min faders borg . . . Den
vägen är mindre farlig och kortare än den slingrande skogsstigen,
på hvilken vi kommo hit . . . Med knifven skall jag värna mig. om
så behöfves! . . . Men kanske träffar jag snart en fredlig
vandrare, som blir glad att mot löfte om belöning få följa mig
till kungsgården . . . Raskare torde väl också min gång varda,
när det bär hemåt, än på vägen hit! . . . .Tag känner som om
jag finge fogelvingar, blott jag tänker på befrielsen! (Hon smyger
sig upp, tar ned knifven från spiken, granskar den noga, närmar sig sakta smygande
Sigrunes läger ocli måttar ett häftigt hugg åt hans bröst.t
(Sigrune rycker i detsamma till sidan, undan hugget, och ger till ett rop.
Månen, som öfvertäckts af moln, under det att Signe sökte utföra mordet, strålar nu
med fördubblad klarhet under hela scenen.)
SIGRUNE
(fattar häftigt och hårdt om Signes båda haudiofvar. så att hon låter knifven
falla till golfvet. Han reser sig på knä och trycker henne med våld ned, så att hon
Bjunkei i knäfaUande ställning ned på golfvet bredvid hans bädd. Han talar
vred-gadt och hårdt.)
Lömska förräderska. som tänkte svika mig i sömnen! Gjorde
jag dig nu efter förtjenst, sa läte jag dig inte lefva till morgondagen!
(Signe, som först krupit samman i harmfull skräck, ser nu tyst på honom, med
ett bönfallande, men beslutsamt uttryck i sina ögon. Han tillägger uàgot vekare, men
dock bittert:)
Det är skada om dig, att du fick så vackra ögon och ett
så elakt, otacksamt hjerta! . . Den uslaste lilla vallarepiga
skulle, icke ha kunnat göra en sådan ogerning. som den du nu
tänkte begå: svika den. som nyss lofvade dig sif! skydd! . . .
Förstår du, att jag nu kunde straffa dig huru jag än ville?*— ingen
menniska kunde här komma till din hjelp — och du ser, att
din kraft förslär intet emot min . . . Men just emedan du med
all din stolthet likväl blott är en svag. värnlös qvinna, så vill
jag inte göra dig något ondt . Icke vill jag dock bo när en
menniska, som kanske ständigt lurar på försåt . . . Men vill du
svärja vid dina fäders grafvar, att du aldrig mer vill svika mig.
sä skall det ht vara, som om ingenting händt emellan oss. Ty
sä hugstor qvinna tror jag dock du är, att du ej bryter en
sådan ed.
:Signe svarar ingenting, blott skakar sakta på hufvudet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
