Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spökerierna vid Luntmakargatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vårt eget presterskap öfvergifver oss», suckade
madam Greta, och hennes man svor ej längre så
ohejdadt samt började se betänksam ut. Drängen
och pigan hotade att flytta. Ulla var den enda som
såg lugn ut, men att det spökade alldeles fasligt på
vinden, det kunde hon ej neka. Hon varnade andra
att försöka blanda sig i spökenas sak. Själf sof
hon den rättfärdigas sömn, sade hon.
Hela grannskapet var i uppror. Hvarenda
invånare i kvarteren Oxryggen, Oxen mindre,
Moraset och Rosenbusken ville erfara något tillförlitligt
om spökerierna hos den »ogudaktige slagtaren»,
såsom Olof Berg numera kallades. Så snart kvällen
kom, infunno sig ett hundra, kanske två hundra
personer utanför Bergs hus, och så många som
kunde få rum på gården trängde dit in, men ingen
enda vågade gå inom förstukvisten, mycket mindre
begifva sig upp på vinden. Där stodo dessa hundra
i snön, darrande af köld och intressant fruktan kväll
efter kväll. Ingen af husets folk hörde mera något
af det djäfvulska bullret på vinden, och i hela huset
var fullkomligt tyst, men folket på gården och gatan
försäkrade, att de hörde ett och annat sattyg. Några
hade till och med sett hin håle själf komma ut ur
vindsgluggen och försvinna i rymden.
Om slagtargården fick mottaga mycket folk
nattetid, så var där så mycket folktommare på
dagen. Olof Berg sålde knappt en enda mark kött
på hela veckan. Han suckade och magrade,
bekände sina synder och lofvade att skänka ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
