Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort ur eremitens stora, knotiga hand. Men fåglarna kommo
igen och försökte kila in det nya hemmets grundpelare
mellan fingrarna. Plötsligt lade sig då en klumpig och
smutsig tumme över stråna och fasthöll dem, och fyra
fingrar välvde sig över handytan, så att den blev en lugn
vrå att bygga i. Men eremiten fullföljde sina böner.
— Herre, var är de skyar av eld, som förhärjade Sodom?
När öppnar du de himmelens källor, som lyfte arken till
Ararats topp? Är inte ditt tålamods kar uttömda och din
nåds skålar tomma? Herre, när kommer du ur din rämnande
himmel?
Och för Hatto, eremiten, visade sig febersyner från domens
dag. Marken bävade, himlen glödde. Under den röda skyn
såg han svarta moln av flyende fåglar, över marken vältrade
sig rytande och vrålande en flod av flyktande djur.
Men på samma gång som hans själ var upptagen av dessa
eldsyner, började hans ögon att följa de små fåglarnas flykt,
där de blixtsnabbt foro fram och åter och med ett litet pip
av tillfredsställelse flätade in ett nytt strå i nästet.
Den gamle tänkte inte på att röra sig. Han hade avgivit
ett löfte att bedja stillastående med uppsträckta händer hela
dagen för att på detta sätt tvinga vår Herre till bönhörelse.
Ju mera utmattad hans kropp blev, dess livligare syner
fyllde hans hjärna. Han såg städernas murar störta och
människoboningarna rämna. Skriande, skräckslagna
människohopar rusade förbi honom, och efter dem jagade hämndens
och förödelsens änglar, höga gestalter med stränga, sköna
anleten, bärande silverrustningar, ridande svarta hästar och
svängande gissel, flätade av vita blixtar.
De små ärlorna byggde och timrade flitigt hela dagen,
och arbetet gjorde stora framsteg. På denna tuviga hed med
dess styva starr och vid denna flod med dess vass och säv
var det ingen brist på byggnadsämnen. De hade varken tid
till middagsrast eller aftonvardsvila. Glödande av iver och
nöje, foro de från och till, och innan kvällen kom, voro de
nära nog uppe vid takåsen.
Men innan kvällen kom, hade eremiten råkat att alltmer
fästa ögonen på dem. Han följde dem på deras färd, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
