Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga eller kunna ligga inom qvinnans synvidd, hvarvid ock en
stor gåfva för skämt, för mer eller mindre komisk uppfattning
gerna gaf sig luft. Att skildra det moderna sällskapslifvet,
sådant det framträdde inom kretsen af hennes åskådning, att
afspelga det, stundom i dess förgängliga, men småtäcka behag,
oftare i dess sjelf parodiska förvändhet, med en tillsats å ena
sidan af idyllisk naturkänsla, å andra sidan af didaktisk
betraktelse, öfver hvilken en lindrig fläkt af humor spelar: se
der det anborna, det egendomliga området för hennes
konstnärskap. Härigenom sker, att hon kan ega beröringspunkter
och frändskapsdrag i vissa afseenden med Kellgren, i vissa –
och kanske flera – med Leopold, i vissa till och med äfven
med Bellman, ja Hallman, utan att derföre mindre vara sig
sjelf. Sålunda, ständigt hemmavarande eller helst befintlig i
sin huslighets gifna omkrets, älskar denna sångmö ej att vara
hvad fruntimren kalla "klädd"; men, ehvad hon må bära, måste
man derom i samma mening säga att det "klär."
Naturen, den sanna omkring oss lefvande menniskonaturen,
visar hon oss öfverallt, dit vi följa hennes målande och lekande
inbillning, i kojan, i slottet, i sjelfva gudasalen. Naivare än
hon har ej Homerus sjelf skildrat en komisk scen i Olympen.
Likt det outsläckliga löje, hvari han låter gudarne sjelfva
utgjuta sin gamman, i sanning ett olympiskt löje, på en gång
det finaste och gladaste, det mest förnöjande och det mest
oskyldiga, är det, som väckes af hennes berättelse om Kärleken
och Dårskapen. Från denna travestering af antikens
gudadynasti eller från hennes mera burleska taflor må man dock
ingalunda sluta att fru Lenngren saknade sinne för det ideella.
Tvärtom låg idéen om något högre och fullkomligare till grund
för hennes komiska åskådning af det verkliga menniskolifvet.
Men hon såg af detta äfven den vackra sidan och fattade den
med en lika så ren som liflig känsla. Hon har ju ingalunda
blott skrattat åt det bisarra i Vauxhallen, åt det groteska i
Kalaset: vi se henne derjemte kunna med rikaste hjertlighet
deltaga i Den glada festen, betrakta de ystra Pojkarne, leka
med De små på landet, binda Buketten åt Nella och med den
finaste pensel måla en ung flickas Bröststycke. Näppeligen
torde någon påstå att dessa skildringar, som tillhöra rymden
af det omedelbart framträdande sköna, äro i sin art mindre
lyckade än de många i en annan, t. ex. Biografi,
Ålderdomströsten, Det högtförnäma äkta paret, Fröken Lise, Kontrasten,
m. fl. om hvilka man sagt att hennes pensel i dem påminner
om Hogarths. Rent allvarsamma stycken har hon diktat få:
utom hennes Hymn, der hon med mindre framgång försökt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
