Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - Imitationer och översättningar - Styfmodern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Nej, Signild, om nånsin jag glömmer vårt band,
Så glömme mig Gud!’ — »O, din ifver dock hämma!»
Så ropte hon, räckte sin vissnade hand
Och fortfor med kärlig och döende stämma:
»O, gerna, min man, må du glömma det så,
När hon har dig kär och vill älska de små!»
Fem gråtande döttrar dess säng stodo när —
Tungt föllo de tårar på moderligt hjerta.
För sonen det likväl mest blödande är,
Så späd, o, så späd, till så grufvelig smärta!
Och då sina systrar han gråtande ser,
Så menlöst han smeker — de gråta dess mer.
Fru Signild nu dödde, blef jordad och glömd:
Herr Esbjörn snart äktade Gullborg den rika,
För giädtighet, qvickhet och skönhet berömd.
I spel och i dans hon för ingen gaf vika:
Thy lefde hon ständigt i nöjen och sus
Och sörjde så litet för barn och sitt hus.
De hundar de tjuta så rundt om det slott,
Och vaxljusen brinna så bleka i lagen,
De tjuta igen ... ljusen slockna så brådt —
Herr Esbjörn med Gullborg blef illa i hågen.
Vid midnattens stund flyga dörrarne opp:
Det susar som vinden i ekarnes topp.
Tid halfslocknad eldstad satt Lina och qvad,
Att sofva i skötet sin gråtande broder.
Hon lullade honom och snyftande bad,
De snart måtte följa sin hvilande moder.
Och hastigt, och hastigt, nu isas dess blod:
En vålnad i likdrägten för henne stod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
