Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - Imitationer och översättningar - Styfmodern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Elina, min dotter, hvi sitter du här?
Hur må mina små — hur må syskonen dina?»
’O, nämn mig ej dotter! Ehvem du ock är,
O, låt mig i frid!’ ropte ångstfullt Elina.
’Som blomstren min moder var hvit och var röd,
Men vissnad och bleknad är du som en död7.
»I grafven der bleknar den kind, som var röd —
Från grafven jag kommer: din gråt jag der hörde.
Mitt isnade hjerta blef varmt af din nöd,
Min klagan den evige domaren rörde.
Jag reste de multnade lemmar med häst,
Och murarne remnade, marmoren brast.»
Glad kände den späde den talandes röst:
Med utsträckta armar han skuggan vill närma.
»Ack», suckade Signild, »ack, tomt är mitt bröst,
Min arm utan styrka, min famn utan värma!
Elina, han känner sin moder ännu —
Min dotter, min dotter, hvi tvekar då du?»
’O, moder, från grafven du kom till oss små
O, tag oss då med dig ... Med ömkan oss skåda
Vi frysa och svälta, vi ligga på strå,
Och hårdsinta tjenstpigor öfver oss råda.
O, se till din späde, hur stelnad han är!
Thy satt jag med honom vid eldstaden här.’
Ömt slöt hon nu barnen i moderlig famn —
Det famntag dem var som när vårvindar fläkta.
Till Gullborg nu skred hennes vredgade hamn:
»O, Gullborg, se barnen i armod försmäkta!
Det gör att jag nu ur mitt hvilorum går.
O, Gullborg, din räkenskap en gång blir svår!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
