Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Originaler - Tékonseljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud nåde den, som pojkar har!
I fjol – säg, kan man värre höra –
Så lät jag nya skjortor göra,
Och nu ä’ bara trasor qvar!
Jag hade tänkt att börja väfva
Långt förr än någon ann i år,
Men, hur man bjuder till att sträfva,
Det aldrig utur fläcken går.
Gud vet hvad man skall ta sig före,
När ej så mycket som ett öre
För huset nånsin kan bli spardt!
Man gör just flit att allting slösa:
Om ur en brunn man mynt fick ösa,
Sågs ändå botten lika snart.’
Till detta tal ett bifall ljuder,
Som ökar vår matronas nit:
Sin dosa hon kring laget bjuder
Och pratar både hit och dit.
Det hör till könets qvicka anda
Att flera ämnen sammanblanda
Med lika lycklig snillekraft,
Att blindvis lasta och berömma
Och lika fritt i allting dömma
Som om en väf med fyra skaft.
En nitfull låga henne bränner,
Som tungans yrsel eggar opp.
Den omsorg, hon så vidsträckt känner,
Med klagan får sitt fria lopp.
På verldens rymd dess andakt sväfvar:
Hon för de fräcka nöjen bäfvar,
Som hvarje dag förökta bli.
»Komedjen» mest dess hjerta sårar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
