- Project Runeberg -  Oscar II och hans tid. En bokfilm /
329

(1936) [MARC] Author: Erik Lindorm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1

Må syndafloden torrläggas!

Tungsinne och lättsinne.

Herr Wester:

Det är en sanning, att långt flera människor gå
förlorade genom tungsinthetens sorger än genom lättsinnets
fröjder. Således har äfven lifsglädjen sin stora betydelse,
och så länge allmänheten vill hafva roligt, när den
kommer till Stockholm, så länge skola äfven personer veta att
begagna sig deraf, och om de förlustelseställen, som
ordnas efter denna lag, blifva bättre och befolkningen
dyg-digare, det får framtiden utvisa.

Råa nöjen.

Herr Hugo Tamm:

»Berns salonger» öppnades med det mycket kända och
goda Meissnerska kapellet, men af konkurrensen drefs
etablissementet undan för undan att utkasta det
Meissnerska kapellet och ersätta det med den variététeater,
som nu finnes der. Det bar sig icke längre att hålla
ett bättre kapell.

I fråga om smakens försämring vill jag vidare säga,
att variétéerna med nödvändighet drifva ned den bättre

konsten på våra teatrar, de
draga publiken derifrån till
råare nöjen, och detta tvingar
teatrarna att taga upp allt mer
och mer sinnesretande pjeser.

Ingen kan hindra den, som
vill sjunka ned i
dryckenska-pens djup, som vill söla sig i
liderligheten, att göra detta,
men för mig står det såsom
en statens pligt att icke öppna
dörren till festen på vid
gaf-vel, den dörr, som dock nu till
Hugo Tamm. följd af dessa variétéer står så

vidöppen.

Variétédamernas öfver- och underhus.

Friherre Klinckowström:

Det är egentligen beggehanda ondt, som man nu går
i fejd emot i fråga om variétéerna. Det första angår,
om jag så får uttrycka mig, variétédamernas underhus.
Jag vill icke såsom den förste talaren lyfta på deras
klädningar, äfven om de skulle vara öppna på ena sidan,
och icke heller vill jag beskrifva hvad man får se vare
sig fram eller bak, såsom gjorts i en broschyr, utgifven
af fosterlandsstiftelsen, men säkert är, att i dessa
uppvisningar, som jag har åsett ganska mycket, icke ligger
något farligt, och jag förstår icke, huru de kunna
verka omoraliskt, ty »för dem renom är allting rent».

Hvad beträffar det andra onda, variétédamernas
öfver-hus eller deras sångprestationer, så får jag medgifva, att

jag icke kunde uppfatta
något alls af deras visor, vare
sig på franska, engelska,
tyska, danska eller svenska,
ty min hörsel är litet dålig,
men om deraf skulle finnas
några, som vore omoraliska,
så gifves det ett enkelt sätt
att förekomma, att sådana
finge sjungas, nemligen att inga
andra visor finge föredragas
än sådana, som förut undergått
censur af vederbörlig
myndighet. Denna sak är så enkel,
att jag icke begriper, hvarför
myndigheterna icke kunnat fin- Friherre Klinckowström.
na det verkliga »Columbi ägg».

Osedligheten, mine herrar, finnes hos oss äfven bland
de bättre klasserna och visar sig vid många tillfällen.
Hvar och en, som går på baler, kan t. ex. se anständiga,
oskyldiga och dygdiga fruntimmer kläda sig eller rättare
sagdt kläda af sig, så att man kan räkna ända till tio
kotor af ryggraden och se en god del af hvad man kallar
liljekullarna.

Variétédamerna äro kostsamma.

H err Wieselgren:

Jag har många gånger stått öga mot öga med unge
män i cellerna i våra fängelser, jag har der hört deras
lefnadshistorier, och då jag frågat dem, hvad de ansett
anledningen vara dertill, att de kommit till denna olyckliga
»plats i samhället», har sammanfattningen af svaren så
ytterligt ofta låtit sig verkställa i dessa tre ord: »kaféer
och variétéer». En gång kom en ung man, som hade
genomgått sin strafftid på ett fängelse här i
hufvud-staden, upp till mig och begärde hjelp. Hans bana var
den vanliga, kafélif och variétélif, utgifter som ständigt
stegrades, inkomster som, fastän de uppgingo till 2,000
—2,500 kronor per år, ändå icke räckte till; ty, mine
herrar, de damer, som utgöra dragningskraften på
variétéerna, hafva antagligen icke lång blomstringstid, och
derför måste de under densamma taga så mycket mer
betaldt. För att skaffa sig mera penningar försnillade,
förfalskade han; efter någon
tid blef han upptäckt, ådömdes
straffarbete och vanfrejd samt
insattes i fängelse.

Jag gick en gång öfver en
af Stockholms vackraste
platser tillsammans med en
framstående läkare, numera
afli-den. »Derifrån», sade han och
pekade på just en sådan här
anstalt, »derifrån förgiftas
hufvudstaden». Jag begärde
förklaring öfver detta yttrande
och jag fick den. För honom
voro variétéerna mer än moln.

Sigfrid Wieselgren.

329

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:10:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/leo2/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free